Hävd i praxis och soyyi strategi 141 Magnus Brahe, från vilken han själv härledde sin rätt, kraftfullt hade försvarat sig mot klander och sedan besuttit området i lugn och ro. Beata Yxkull menade däremot att intrånget på hennes ägor aldrig godtagits av henne eller hennes föregångare, men att det skett flera dödsfall inom ägarkedjan så att det varit svårt att föra framformellt klander tidigare. Sambandet med oklara gränser En tänkbar förklaring till oredan i relationen mellan Brunn och Fåglevik framskymtade vid tinget 1633. Då hade nämligen gamla män intygat att det hade stått ett gott rå vid den omtvistade ängen men att det nu hade förstörts. Liknande påstående fördes fram i andra mål.-'’° Det förefaller t.ex. inte ha varit alldeles ovanligt att en »rännil» användes som skiljelinje, trots att den tidvis kunde vara uttorkad.’’' Dessa iakttagelser påminner oss om något som sades i den dåtida, lärda diskursen: fysiska gränser kunde lätt rubbas och manipuleras, men gränser bevarade i minnet kunde aldrig tillfogas någon yttre skada. Det var därför som urminnes hävd vägde tyngre än rä och rör.'’- Som ett talande exempel kan tvisten mellan herr Johan i Fröstuna och Beata Rosenstierna nämnas (1662), där prästen menade att cien omtvistade ängen, »Hoppen», kallacies sä därför att den inte var kringgärdad och således kunde »hoppa årligen till mer och mer». Beata Rosenstierna gjearde dock gällande att ängen i dess helhet var hennes urminnes Frågan cim gränser och hur kunskap om dem kunde nås — nom att utfråga gamla människor, genom att besiktiga terrängen eller genomatt studera skriftliga dokument — aktualiserades ofta. I ett svar från Abo hovrätt till riksråden (år 1637) angavs som till de mänga synerna att lagliga rär ofta saknades eller att råbreven var alltför oklart formulerade. Att rär saknades kunde bero pä hävd.^^ geskäl att man använt stubbar som märken, vilka sä smäningc^m ruttnat bort.'’’* Frågan omvar gränserna egentligen gick kc'im därför upp i samband med hävdeanspräk. Tabell 6:2 visade ju att gränser var det vanligaste »objektet» i tvister omurminnes hävd. Tvisten mellan Jonas Burc och överste Wilhelm Philip (1649) somlåg mellan parternas hävd till. är här av intresse. Tvisten gällde ett kärr, gärdar och som käranden Bure menade sig ha urminnes Som argument för sin sak anförde han en rad skäl, som i mycket gick ut pä att Philip inte ifrågasatt hans och hans bönders verksam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=