Hävd i praxis och som strategi 139 omatt urminnes hävd aldrig kunde klandras. Den starka kopplingen mellan urminnes hävd och laga fång framgår därav att man inte ifrågasatte urminnes hävds ställning som självständig grund för egendomsrätt. Genom att använda distinktionen mellan urminnes och gammal hävd sökte man däremot överbevisa rätten om att det i detta konkreta fall fortfarande fanns möjlighet att klandra Brunns innehav. Fåglevik lyfte också fram något, som kan kallas husbehovsprincipen. Brunnsborna hade helt enkelt för mycket mark, så mycket att de mte kunde konsumera all avkastning s)älva utan var tvungna att föra ut en del på marknaden. Slutligen sade man att hävden uppstått i samband med att marken stått utan ordentligt försvar. Brunns brukare hade på ett ohederligt sätt utnyttjat Fågleviks ödeläggelse. Men Fåglevik hade ytterligare ett argument. Man sade: »Om dc också hade haft laglig hävd på ängen, vi avstod de då halvparten genomförlikningen [dvs. 1625], visandes därmedsig ingen rätt därtill bava?»^'^ Här turnerades försvarsargumentet på ett nytt sätt. Det var inte bara så att Brunn hacie utnyttjat Fågleviks svaga position; Brunn hade dessutom visat sig eftergivet genom att gå med på en förlikning. Genom detta beteende hade man visat konkret att man inte kraftfullt gjorde anspråk på att ha full rätt till hela ängen. Beteendet stod inte i överensstämmelse med den påstådda rätten, och därför menades rätten saknas. Domen blev att ägorna skulle besiktas av opartiska gode män, med förbehåll för parternas hävd i ängen. Kopplingen mellan ödesmål, försvarsplikt och föregiven urminnes hävd återfinns även i ett av de få mål, sominvolverar städer och deras befolkning. I tvisten mellan Anna Skytte och borgmästare och råd i Södertälje (1670) var parterna oense omvar gränsen gick mellan staden och Skyttes frälsehemman, samt om hemmanets egentliga karaktär. Båda sidor ansåg sig ha urminnes hävd.'^'’ Det konkreta tvistefröet var stadens Odesäng (observera namnet!), vilken uppgavs ha legat till staden sedan urminnes tider för att förse dess invånare med mulbete. Nu hade dock Anna Skytte låtit sätta upp en gärdesgård, somstaefens representanter rivit ned. När Anna Skytte inför hovrätten anklagade staden för våldsverkan, svarade stadens talesmän att det varit hennes folk somstått för våldsverkan genom att vilja tillägna sig stadens ägor. Man avvisade påståendet att ängen någonsin brukats under Skyttes hemman, och man fram-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=