RB 57

92 Besittning och hävd i normoch lärd diskurs dabalken så, att rätten till räntan följde av besittningsrätten. Detta ifrågasattes egentligen aldrig av Thegner. Det han ville komma fram till var däremot att rätten strikt måste hålla på distinktionen mellan laga och olaga besittning, och här brast det, enligt hans förmenande. Den till slut avgörande frågan, omSparre vant i god tro eller ej, var närbesläktad med Thegners argument, i det att kravet på god tro också innebar att man införde en distinktion mellan en besittning, som uppstått på ett acceptabelt sätt, och en besittning, somuppstått på ett oacceptabelt sätt. Det är slutligen intressant att se hur båda sidor åberopade idén omvad som vore bäst för publicum, men med vitt skilda resultat. Thegner såg det som ett hot mot det allmänna om kronan skulle förlora de utskylder manför ögonblicket ställde krav på. Reenstierna och De la Gardie menade däremot att det i ett längre perspektiv var mer skadligt för landet om jord stod obrukad, och assessorn Gyllenankar framhöll ett liknande argument, nämligen att respekt för god tro var viktig för att hålla samman ett samhälle. Frågan om vem som hade rätt till jordens avkastning var även uppe i ett mål följande år, vilket stod mellan Abraham Persson m.fl. och Ghristina Ribbings arvingar.^^ Det avgörande var även här huruvida besittarna/arvingarna varit i god tro eller ej under besittningstiden, som uppgick till 81 år. Flera åsikter framfördes, bland annat att arvingarna borde få behålla räntan då ingen tidigare klandrat deras innehav. Här betonades att käranden hck skvlla sig själv när han nu tigit stilla alltför länge. Hovrättsreferenten tolkade Abraham Perssons beteende som ett tyst medgivande. En av assessorerna (Hasselbohm) betonade dock att arvingarna rimligen måste ha vetat att det inte var deras rätta egendom, vilket gjorde innehavet olagligt. Även här accepterades principen att besittaren hade rätt till avkastningen under förutsättning att han varit i god tro och att ingen riktat klander mot innehavet. På samma sätt bedömdes ett annat fall.^^ Genomgående är tanken att besittaren har rätt till räntorna, men att han måste uppfylla vissa kriterier för att anses vara rätt besittare. Problemet att skilja rätt besittning från »pur» besittning kommer fram i många mål, även sådana som inte fullt så explicit är kopplade till frågan omavkastningsrätten. I målet mellan Herman Fleming och Brita Kurcks arvingar (1653) efterfrågade svarandena, på vilket fång {quo titulo) som Fleming grundade sin possession. Då Fleming kunde visa upp skriftliga dokument, övergick man till

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=