122 Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt undersåtarnas sida? Och omundersåtarna avgivit sitt samtycke till en VISS härskare, kunde de ändå ändra uppfattning om honomoch då ta tillbaka detta samtycke? På detta svarade Grotius klart nej, och han motiverade sitt svar genom att hänvisa till det faktum att en stark rätt uppstått genom lång tids stillatigande. Han återgav också en episod hos Josephus, och citerade denne historieskrivare: »Es ist rccht, fiir die Freiheit zu kampfen, aber dies bätte friiher geschehen sollen. Wer einmal besiegt ist und lange Zeit gehorcht hat und dann das Joch abschiittelt, handelt wie ein Verzweifelter, aber nicht wie ein Freund der Freiheit.»'^ Hela föreställningen omupprorsrätt och frihet bygger, enligt detta synsätt, på idén att man omedelbart och utan någon tvekan måste försvara sig och sin rätt, ty annars avklingar rätten och den andres anspråk (i detta fall statens) vinner kraft genomhävd. Det aktiva försvaret av den egna rätten dyker alltså upp såväl i en konkret politisk debatt om vilka som borde besitta vissa gods, somi en statsrättslig diskussion omupprorsrätten. Det dyker också upp i den lärda diskussionen om urminnes hävd och andra fastighetsrättsliga spörsmål. I samtliga tre sammanhang handlar det om att ett aktivt försvar menas ge en tydlig signal till omgivningen om att en rätt föreligger. Frånvaron av denna signal gör att den aktuella rätten förklingar, och hävd uppstår. Hur skall man se på det faktumatt just detta tema återkommer i så olika sammanhang? Handlar det omen vidsträckt reception av Grotius’ idéer, eller skall man förklara betoningen av det aktiva försvaret på något annat sätt? För att kunna ge ett bra svar på den frågan måste vi gå till svensk rättspraxis, och se i vad mån parter från samhällets olika sociala grupper använde sig av försvarsplikten somett argument. Därefter skall vi (i kapitel 7) återvända till frågan omdet aktiva försvarets roll i det dåtida samhället.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=