96 Besittning och hävd i normoch lärd diskurs möda lades ned på frågan hur lång tid somskulle ha förlupit för att ett innehav skulle kunna räknas som urminnes.^' Det har menats att detta hängde samman med adelns intresse av att precisera tiden och göra den så kort sommöjligt, så att den snabbare skulle uppnå fullgott besittningsskydd.^^ Frågan kom således åter upp i lagförarbetena från tiden 1633-1665. Här mynnade dock diskussionen ut i att man slog fast att frågan om en tidsgräns för urminnes hävd innebar en sorts självmotsägelse, eftersom ordet »urminnes» betecknade att man saknade kunskap omnär besittningsförhållandet uppstått.^^ Man betonade också att urminnes hävd i sig var ett laga fång. Största ansträngning borde göras så att »en sådan kraftig och oryggelig titulus på intet sätt förkränktes, utan alltid uti sin fulla vigor och värde» hölls.Urminnes hävd »och annat laga fång» fick inte »förkränkas». En fråga somofta var uppe var omurminnes hävd skulle gå före rå och rör, dvs. omJB 1 hade företräde framför byggningabalken.^^ Kunde man göra anspråk på att äga ett område som låg inom en annans (by)gränser? I lagarbetet 1633-1665 förespråkade man hävd före rå och rör,^^ men gjorde dock undantag för skog och utmarker.^* Samma synsätt gav Olof Bärling uttryck för i sitt jordabalksförslag. Rå och rör kunde inte åberopas emot den jord, somnågon fått urminnes hävd till, utom i skog eller oskiftad mark bolställen emellan, »somframdeles skiljs i Bygdahalken».^"^ En liknande formulering hade införts i Karl IX:s lagförslag.^° Dessa båda fall vittnar omatt det redan fanns en gryende medvetenhet omatt jordabalken och byggningabalken var motsägande, och att man tydligare måste tala om hur deras respektive stadganden förhöll sig till varandra. Då de inte var mer än förslag, bestod motsägelsen mellan jordabalken och byggningabalken, somvi såg i kapitel 3. I 1643 års lagkommission deltog Georg Stiernhielm, som var en kritiker av urminnes hävd eller, rättare sagt, av det sätt på vilket JB 1 tilläts spela ut BB 26 och 28. Det Stiernhielm hade i åtanke var konflikten mellan den tilltagsne bymedlemmen och den ödelagda gården eller byn. I ett separat avgivet betänkande deklarerade Stiernhielmatt JB 1 inte var tillämplig i fall där det fanns klara och entydiga rår och rör, dvs. vid gränsdragning mellan byar. Endast för speciella ägor inomannan mans gränser (s.k. urfjällar)^' kunde urminnes hävd bli aktuell. Man kunde inte genom åberopande av urminnes hävd tillägna sig något, somtidigare brukats gemensamt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=