Besittning och hävd i norm och lärd diskurs 89 Besittarensförmåner i hovrättspraxis Principen att en besittare skall sitta trygg tills en domfallit i tvisten var gruncilägganefe. Den gällde även om besittaren senare skulle visas sakna rätt att inneha jorden, och den syftade till att förhindra att rätt ägare helt sonika tog lagen i egna häncier och kastacie ut besittaren (självtäkt). Den uttryckte statens anspråk på våldsmonopc:)l och var därför en fundamental princip. Det finns många exempel på att den tillämpacies. Så fördes redan år 1615 ett fall inför den då nyinrättade hovrätten, i vilket fru Sigrid, herr Nils Nilssons till Säby hustru, stod mot Simon Jörensson.*^ Den senare klandrade fru Sigrids innehav och hade nyligen trängt henne därifrån, utan stämning och dom. Hovrätten beslutade dock att eftersom frun »i långlig tid» haft »possession och besittning» av de omtvistade ägorna och ängstegarna, så skulle hon åter få tillträde till dem tills domfallit. På samma vis dömde man i andra fall.^"^ Ur besittarens synpunkt var dock frågan om bevisbörda och vitsord (vid ed) viktigare för möjligheterna att tilldömas rätt att förbli i besittning. Här kommer den ovan nämnda principen in, att den som ifrågasätter ett besittningsförhållande har en mindre gynnad position i bevissituationen. Det är alltså besittarens motpart som normalt har bevisbördan. Det finns ett fall som meci stor tydlighet belyser tillvägagångssättet, nämligen tvisten år 1652 mellan Peder Erlandsson Bååt och samtliga jordägare i Vellinge.’’’ Peder Erlandsson Bååt var i besittning av det omtvistade området och åberopade urminnes hävd, medan motparterna stöcfde sig på rå och rör. Det som i det här sammanhanget har intresse är domarnas principuttalanden ombevisningen. Assessor Solenblom yttrade att det räckte mecf att Peder Erlandsson Bååt var i possession; cfå måste hans motpart ha skäl att driva honom därur. Referenterna Lind och Gran hade samma inställning. Större vitsord borde ges åt Bååts tre vittnen, som skulle få svärja på att detta var urminnes hävei. Motparten hade väl vittnen, men av sämre väreie: »det ena är en hustru, somvittnar att ciär har stått en lada och ängen så lytt uncier Vellinge [...] fast hon skulle svärja, [så är efetta] allenast ett kvinnevittne».-^ I ett mål 1684, mellan kronan ochJacob Munek, framhölls också att det vanliga tillvägagångssättet var att besittaren inte behövde visa varpå hans besittning grundades {titulus suipossessionis) - i just detta fall tillämpades dock inte denna grundsats. En annan viktig förmån som kom besittaren till del, enligt 27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=