Besittning och hävd i normoch lärd diskurs 97 ej heller något, som långt tillbaka i tiden varit annan bys tillhörighet. Stiernhielm krävde således absolut respekt för etablerade och allmänt erkända gränser mellan byar.^^ Han menade uppenbarligen att det inte var en slump att hävd behandlades i jordabalken, vars övergripande tema var enskildas rätt till jord, deras transaktioner med sådan jord osv. Byggningabalken, däremot, handlade omrelationer inomoch mellan byar. Byar var i en mening ägare av jord, i det att varje by hade ett visst område somsin tillhörighet, men här skulle andra regler tillämpas, sade Stiernhielm, och hävd var inte en av dem. Stiernhielms uppfattning delgavs riksrådet men mötte ingen respons. Rikskanslern Axel Oxenstierna menade att olika frågor blandats samman i betänkandet. Han markerade dock att urminnes hävd borde preciseras till 65 år, för att förbättra besittningsskyddet och för att få slut på tvisterna i samhället.^^ Hos Claes Rålamb finner vi en utförlig diskussion av hävd i allmänhet och urminnes hävd i synnerhet. Hans behandling präglas i långa stycken av en påtagligt positiv inställning till urminnes hävd, som betecknas somdet sjätte laga fånget,'"'^ men han gör ändå vissa viktiga markeringar med syfte att begränsa verkningsradien för sådan hävd. Mot bakgrund av Stiernhielms betänkande är det särskilt viktigt att notera att det egentligen fanns ett stort mått av samsyn mellan dessa båda betraktare. Urminnes hävd kunde, enligt Rålamb, inte uppstå till alla objekt; den kunde inte uppstå mellan furstar, inte heller i skog, eller mellan och inom byar.'’^ Att hävd inte gällde i skog var Rålamb särskilt angelägen att poängtera, ty här fanns det »i vårt fädernesland [...] ett stort missförstånd,» i det att många ville tillvälla sig ägor »i store skogar och ödemarker titulo praescriptionis». Det vore dock mot lagen (byggningabalken), som sade att mellan byar skulle man gå efter rå och rör eller efter öre och örtug.^^ Att hävd inte kunde uppstå inom by, grannar emellan, berodde enligt Rålamb på att byar var att betrakta som »societeter» eller ägogemenskaper, i vilka ingen kunde säga sig äga någon särskild lott. Om man önskade dela en bys marker, skulle detta ske med tomtens storlek som riktmärke. Om en enskild bymedlem ville lägga ned arbete på samfällda bymarker, skulle byamål och tomt även i detta fall användas somett mått på hur stor andel av jorden somfick tas i anspråk. Nedlagt arbete kunde nämligen inte tillåtas förminska jorden, dvs. förrycka proportionerna mellan bydelägarnas andelar.^^ Frågan om urminnes hävd och dess ställning togs upp i flera
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=