86 Besittning och hävd i normoch lärd diskurs avraden, även om han inte tillträtt jorden. Det andra alternativet innebar att en ägare, somsålt sin jord före avradsdagen men ännu inte avhänt sig den, hade rätt till denna sista avrad. Den senare tolkningen innebar att rätten till avrad följde av besittningen (som den avgående ägaren alltså ännu hade kvar) och verbet »äga» betydde då »inneha» eller bara »ha». Avkastningsrätten aktualiseras också i fall, då jorden överförts som pant till en fordringsägare och denne sålecies fått den i sin besittning. Fordringsägarens innehav gav honom möjlighet att åtnjuta avkastningen enligt Magnus Erikssons landslag. Under senmedeltiden kom en reaktion mot detta förfarande (vilken märks i Kristoffers landslag), eftersom det ansågs innebära ett orättmätigt uttagande av ränta." Dessa bestämmelser tycks dock ha inneburit en parentes och principen om brukspant har tills vidare stått som segrande, tills den fick ge vika för inteckningen. Bestämmelserna omhur man vid tvist skall avgöra vemsomhar bättre rätt till jord är något dunkla, svårtolkade och delvis motsägelsefulla. IJB4 behandlas tvist mellan säljaren och hans bördemän, vilka Ifrågasätter omjorden egentligen hembjudits på lagenligt sätt eller ej. Köparen måste här förutsättas vara »oskyld», dvs. utom släkten. Sådana tvister löses genom inkallande av utomstående bedömare, över vilkas val köparen inte har något inflytande. Om bedömarna finner att allt gått lagenligt till, får köparen behålla det köpta.I JB 10 behandlas överlåtelse av jord. Där sägs att om köpet senare klandras, så skall köparen, den som jorden klandras för, ha rätt att styrka sin rätt genomed, dvs. med hjälp av sina tolv fastar. Lyckas han gå eden, skall köpet stå fast." Denna flock måste, för att inte stå i konflikt med den fjärde, anses handla omklander som inte kommer från bördemän. Det ligger nära till hands att tänka sig att det är klander från någon, som anser sig vara rätt ägare, som åsyftas; detta skulle stämma väl överens med bestämmelserna i femtonde flocken. Tanken tycks alltså vara den att under förutsättning att formkravet på hembud fullgjorts, så skall köparen ges den förmånen att han får styrka sin rätt genom ed, även mot någon som förmenar sig ha bättre rätt. Köparen har alltså i detta skede en bättre ställning än klandraren. Han kallas dock, väl att märka, inte besittare, dvs. i dessa flockar är lagen formulerad så att det inte är besittningsförhållandet somuttryckligen poängteras." I JB 30 regleras slutligen tvister mellan den, som åberopar arv, och den, somåberopar fångesman. Här återfinns en för köparen/besit-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=