Hävdens orsakssammanhayig 195 sin rätt emot sm vilja utan fastmer efter[som] de förmåner han [= lagen] enom tillägger genom förseende oeh nachlässighet kunna bortmistas».'^'^ Här underströks, liksom i många andra fall,"^'’ att rättsapparaten inte under hur lång tid som helst kunde beakta för sent inkomna anspråk. Här måste nu tre förtydhganden göras, innan resonemanget kan fortsätta. Det är nämligen inget i och för sig märkligt att ett samhälles medlemmar själva förväntas bevaka sina rättigheter, för att inte förlora dem. I viss utsträckning förekommer det ]u även idag. I kontakter med myndigheter är det viktigt att inomstipulerad tid besvära sig, om man är missnöjd med ett beslut. Gör man inte det, har man i praktiken förspillt möjligheten att återvinna den rätt, somman förlorat genombeslutet. Det är alltså inte det somdet här gäller, utan det faktumatt man förväntades visa denna vaksamhet i stort sett alltid och utan avbrott, just emedan det inte fanns hxa tidsgränser för klander. Vidare gällde denna försvarsphkt ens egendom. Man hek inte besittningsskydd en gång för alla, och så är läget knappast idag. Slutligen så tvingades människor att anpassa sitt yttre beteende efter denna förväntade försvarsplikt, eftersom ens agerande menades bära vittnesbörd om vilka rättigheter man hade. Den sista punkten skall nu utvecklas närmare. Inför Olmc häradsrätt anhängiggjordes en tvist om var rågången »av urminne» skulle gå mellan två socknar (1637). Karlskoga sockenmän sades ha överskridit sockenrået och åverkat eenom skogshuggande, på Varnums sockens område. Varnumsborna åberopade här att vid ett tillfälle hade en hnne bett dem om tillstånd att få hugga i den aktuella skogen, »av vilket ock oryggeligen kan besluta[s], att de uti Karlskoga hava vetat av skillnaden, ty ingen begär lov att hugga på sin egen skog eller egendom».'^^^ Detta fall visar tydligt hur motparten använde Karlskogabons agerande som ett tecken på att han själv vetat med sig att han inte hade rätt till skogen. På samma sätt kan man uppfatta ett mål om en äng, som var uppe i Askers häradsrätt år 1649. Mot varandra stod Fiskingeborna och välborne Åke Axelsson till Hullsjö. En gammal nämndeman berättade här att så ofta som Fiskingeborna försökte hugga något på det omtvistade stället tog en Olof Jonsson vid Hullsjö yxorna ifrån dem. Fiskingeborna nekade inte till att så skett, men menade att det mtc gällt det ställe som tvisten nu rörde.Varför var det över huvud taget relevant att berätta historien om yxorna? Det hängde samman med att Olof Jonssons agerande sågs som ett
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=