134 Hävd i praxis och som strategi hemmanet; vidare kunde härmed inte »procederas» då Olof var död och hans barn omyndiga. Frågan är vad som var syftet med nämndemannens anmälan. Varför sade Nils detta? Något straff var inte aktuellt, och det verkade råda allmän enighet om att jorden skulle återföras till kronohemmanet. Den mest sannolika förklaringen är att anmälan gjordes för att undvika att vreten för gott skulle tillfalla Olof Erikssons hemman genom hävd. Nils i Sladan försvarade kronohemmanets rätt genom att offentligen påpeka ett olagligt besittningsförhållande. Samma år anmälde Isak Axelssons fullmäktig att det enligt intyg från »arkivet» skulle finnas tre hemman (krono och skatte) i Älsunda, Faringe socken, vart och ett utrustat med åtta öresland jord. Trots detta hade skattebondenJon större åker än de andra. Jon svarade att så hade det vant »av ålder» och om han nu skulle mista något skulle han inte bli behållen. Han begärde därför uppskov för att ur arkivet kunna hämta fram bevis på sin »gamla hävd».-^ Här föregavs alltså inte direkt att skattebonden utnyttjat en period av ödeläggelse för att utöka sitt område, men det förefaller sannolikt att något sådant låg bakom den diskrepans som uppstått mellan gårdarnas skattebörda och deras faktiska ägoinnehav. Ett liknande fall förekom i Askers härad år 1685. Rusthållaren Olof Larsson i Skruke anhöll omatt rätten skulle utreda varför det fjärdedels kronohemman, som anslagits som augment för honom, hade ringare ägor än andra skatte- och frälsehemman i trakten. Nämnden förklarade att man inte visste något om detta eller hade hört något från sina förfäder. I anseende till uppkommen urminnes hävd kunde rätten inte göra annat än föreskriva att oskiftad mark skulle få inkräktas och röjas till kronohemmanets fyllnad och jämkning.-"^ Även på Öland finner man exempel på att jord »borthävdades» från en gård till en annan. Kronobonden Per Håkansson i Bjärby uppgav t.ex. att Anders Olsson i Dyestad hävdade ägorna från kronogården och in under sin skattegård. Det skall poängteras att i samtliga dessa fem fall från underrätterna handlade det om kronogårdar somförminskats genom invasion av grannar, i vissa fall under tider av ödeläggelse. Fallen ger därför ytterligare tyngd åt det principiella påpekande, somgjordes i kapitel 3, då jag framhöll att urminnes hävd kunde bli ett problem för kronan. Rättsfallen i Svea hovrätt visar ofta vid en mer ingående läsning hur den part, som hade mist jord, hävdade att motparten lagt be27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=