Johan Stiernhöök i sin samtid . . Institutet för Rättshistorisk Forskning . Olin Foundation . Grundat av Gustav och Carin Olin
Serien III Rättshistoriska Skrifter Sjunde Bandet , GC
Porträttet är en uppförstoring av den medalj Svenska akademien år lät prägla till minnet av Johan Stiernhöök. Den är graverad av C.M. Mellgren.
Johan Stiernhöök i sin samtid Hans Helander Alvar Nelson Göran Inger . .
Claes Peterson Pablo Sandoval Åtta.45 tryckeri AB - - - -
Förord Widekindis minnesdikt till Johan Stiernhöök Inledning Textkritiska notiser Latinsk text med översättning Kommentar Johan Stiernhöök - Egna dikter Latinsk och grekisk text, översättning och kommentar Litteraturförteckning till sidorna - Johan Stiernhöök Släktled och samtida förhållanden Johan Stiernhöök Sista vilorummet
ohan Olofsson Dalkarl, adlad Stiernhöök (-), har i den svenska rättshistorieforskningen beskrivits som “den mest framstående juristen i Sverige under -talet”och han har av eftervärlden erhållit hedersbenämningar, sådana som “den svenska lagfarenhetens fader” och “vår förste rättshistoriker”.1 Det är framför allt det på latin författade arbetet De iure sveonum et gothorum vetusto (Om svears ochgötars forna rätt) från, som förlänat honom dessa eftermälen. När Gustav och Carin Olin grundade Institutet för rättshistorisk forskning var det därför naturligt att välja Stiernhöök till dess portalfigur. Den medalj som Svenska Akademien lät prägla till hans minne har blivit kännemärket för Institutets verksamhet. Gustav Olins särskilda intresse för Stiernhööks liv och verk är skälet till att hans storverk utgavs i faksimil och kommenterad översättning till svenska som de första banden i institutets skriftserie Rättshistoriskt bibliotek ( resp. ). För att fira -årsminnet av Stiernhööks födelse utgav institutet som tjugonde bandet i serien II, Rättshistoriska studier () en minnesskrift med forskningsbidrag under titeln Johan Olofsson Stiernhöök. Bio- J 1 Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria, 1946, s 22.
grafi och studier -. I samband med högtidlighållandet av - årsminnet av hans födelse uttrycktes önskemål om att institutet även skulle låta översätta och utge den minnesdikt på latin över Stiernhöök, som författats av hans systerson rikshistoriografen Johan Widekindi. Det visade sig snart, att det fanns mycket att tillägga om Stiernhööks liv och död, om hans släkt och samtid. Institutet påtog sig därför att utge en samlingsvolym, som nu föreligger som sjunde bandet i serien III, Rättshistoriska skrifter () med titelnJohan Stiernhöök i sin samtid. Här medverkar tre Uppsala-forskare med vetenskapliga bidrag. Professorn i latin, fil. dr Hans Helander (f. ) har översatt minnesdikten och några få återfunna latinska och grekiska verser av Johan Stiernhöök och till dikterna fogat utförliga noter och kommentarer. Professorn em. i straffrätt, jur. jubeldr Alvar Nelson (f. ) har kartlagt Johan Stiernhööks och hans maka Carin Appelboms släkthistoria och sociala miljö och lämnat nya upplysningar om hans verksamhet i Kungl. kansliet. Professorn em. i rättshistoria, teol. och jur. dr Göran Inger (f. ) har följt Johan Stiernhöök på hans likfärd och i text och noter dokumenterat att kvarlevorna slutligen gravsatts i föräldragraven i Bro kyrka i Västmanland. De tre bidragen ger var för sig och tillsammans en klarare bild av Johan Stiernhöök och hans samtid. I denna forskning kan man följa Stiernhööks levnadsbana och få en inblick i de sociala nätverken i stormaktstidens Sverige. Han började som huslärare och fattig studiosus vid utländska universitet och magister i Uppsala och blev gymnasielektor i Västerås och assessor vid Åbo hovrätt, tillika professor vid universitetet där. Så kallades han till Stockholm som sekreterare i kansliet och blev vår förste revisionssekreterare. Till sist fick han tjänst som hovråd med möjlighet att slutföra sin grundläggande forskning inom svensk rättshistoria. , Professor i rättshistoria
Widekindis minnesdikt till Johan Stiernhöök
(-) behöver i ett verk somdetta ingen närmare presentation. Som “den svenska lagfarenhetens fader” och “vår förste rättshistoriker” har han i århundraden haft en etablerad och självklar plats i vår andliga odlings historia och i jurisprudensens annaler. Redan i början av sin karriär var Johan Olofsson () ansedd som en av Sveriges mest framstående jurister. Ännu mer befäste han sitt anseeende som ledamot av samtliga lagkommissioner under tiden -. Han adlades och tog då namnet Stiernhöök, och blev han hovråd. På regeringens uppdrag arbetade han från på en svensk rättshistoria, De jure Sveonum et Gothorum vetusto, vilken utkom av trycket , året före hans död. När Stiernhöök jordfästes i Storkyrkan denfebruari var det i närvaro av en “högförnäm och folkrik församling”. På flera sätt betygade det officiella och akademiska Sverige den avlidne sin aktning J
och vördnad. Likpredikan hölls av pastor primarius Olaus Swebilius (sedermera ärkebiskop), och den store juristen hyllades med dikter som trycktes och distribuerades vid den högtidliga akten. Det var flera av tidens främsta lärda och skalder som uttryckte sin sorg på detta sätt: Samuel Westhius1 (dikt på svenska, “The Ewigt-Lysande Stiernor”, versrader alexandriner), Johannes Columbus2 (dikt på latin, “Fida manus regum ...”, versrader elegiska distika), Jonas Fornelius3 (dikt på latin, “Panus Jobi... ”, versrader hexameter), Olof Verelius4 (tal på latin, “Justa funebria ... ”, två sidor i quarto) och Johan Widekindi5 (dikt på latin, “Vita ... Dn. Iohannis Stiernhöek”, versrader elegiska distika). Av de poetiska alstren är Widekindis alltså det längsta och det som berör Stiernhööks liv mest detaljrikt. Det vinner extra intresse genom skaldens nära relation till den avlidne: Widekindi var son till Stiernhööks syster Sara.6 Den store juristen var alltså skaldens morbror. Johan Widekindi (född omkr. ) var son till kyrkoherden i Bro Widichinnus Laurentii.7 Johan gjorde karriär som bibliotekarie och 1 Samuel Johansson Westhius (o. 1650- o. 1678) var en synnerligen produktiv författare av tillfälllesvers. Carl Ivar Ståhle har kallat honom”tidens kanske flitigaste bröllopspoet” (Vers och språk..., sid. 293). Han räknade släktskap till Stiernhöök. (Se Alvar Nelsons utredning om detta, nedan sid. 175.) Westhius kallade sig vid denna tidtranslator linguae Germanicae. (Se Hanselli, Samlade Vitterhetsarbeten 16:VII-VIII.) 2 (1640-1684), vid denna tidprofessor poeseos [d.v.s. professor i latinsk poesi] i Uppsala. Han var äldre broder till den idag mer kände Samuel Columbus (1642-1679), även han latinskald, men mer känd för sin svenska diktning. 3 (1635-1679), vid denna tidprofessor matheseos [matematikprofessor] i Uppsala. 4 (1618-1682), vid denna tidprofessor antiquitatumoch riksantikvarie. 5 (d. 1678), vid denna tidhistoriographus regni [rikshistoriograf]. 6 Saras och Johans fader hette Olaus Petri Hedemorensis (död som kyrkoherde i Bro). Sara, äldsta barnet i kullen (f. 1591), gifte sig i Bro 1615 med dåvarande kyrkoherden där Widichinnus (Widichindus) Laurentii (Vidik Larsson). Johannes Widekindi (f. omkr. 1620) var fjärde barnet i detta äktenskap. SeVästerås Stifts herdaminneII:1 (1971), sid. 746 f. (Olaus Petri Hedemorensis) och sid. 878 f. (Widichindus Laurentii Broensis). 7 I Bro kyrka finns gravstenar över såväl Johan Stiernhöök och hans fader Olaus Petri Hedemorensis som över kyrkoherden Widichinnus (se nedan sid. 316 ff.). Den sistnämnda måste ha huggits efter 1675, eftersom Stiernhöök, vars namn förekommer i rad 5, omnämns såsom avliden. Den består av 16 versrader latinska elegiska distika. Vem som är författaren till dikten vet vi inte med absolut säkerhet; det står endast i rad 5 Pii posuere Haeredes under [Fromma
arkivarie hos Axel Oxenstierna, blev senare lektor vid Stockholms gymnasium och utnämndes till historiographus regni, “rikshistoriograf ”. Som sådan hade han författat ett verk om det svenskryska kriget -, utgivet först på svenska , Thet Swenska i Ryssland Tijo åhrs Krijgz-Historie, och på latin året därpå (Historia belli Sveco-Moscovitici decennalis). Vid tiden för morbroderns död arbetade han med ett historieverk över Gustav II Adolfs tid, som var färdigt men inte utgavs förrän (Gustaf Adolphs den andres och stores lefwernebeskrivning).8 Han avled , bara tre år efter sin morbror. Widekindis dikt till Stiernhööks minne har tryckts två gånger: dels i ett litet häfte på sex sidor, som färdigställdes till jordfästningsakten i Storkyrkan , dels som tilägg till utgåvan av Swebilius likpredikan, troligen tryckt något eller några år senare. Den finns dessutom bevarad i en handskrift i Samuel Älfs samling i Linköpings Stifts- och Landsbibliotek.9 Dikten ges här för första gången ut med översättning och kommentar. Widekindis dikt är representativ för sin tids latindiktning och förtjänar enbart av denna anledning att lyftas fram ur glömskan. Vid -talets slut hade romarspråket fortfarande en mycket stark ställning i Europa som den lärda världens språk. Det gäller “litterära” alster, såsom tillfällesdikter av det slag som Widekindis dikt representerar. Men det gäller i ännu högre grad de vetenskapliga disciplinerna, inte minst naturvetenskaperna. Det skedde givetvis hela tiden arvingar reste vården]. Det finns emellertid all anledning att anta att det är sonen Widekindi som är upphovsmannen. Verserna 5-6 lyder sålunda: Uxor Sara fuit Stiernhööks Soror illa Johannis/ Dictus Olai quondam, qui Dalecarlus erat. Rad 6 är alltså identisk med versrad 2 i Widekindis dikt till Stiernhöök. Det rimliga är att tänka sig att man färdigställt hällen i Bro i samband med att Stiernhööks stoft fördes från Storkyrkan i Stockholm till Bro kyrka, och att Widekindi då författat den lilla gravskriften med utnyttjande av det latin han strax innan producerat till morbroderns begravning. 8 På gravstenen över Widichinnus Laurentii står att den näst yngste sonen (d.v.s. Johannes) är “rikshistoriograf och har skrivit om Fosterlandets stora härförares bedrifter” (Janus Hyperborei Regi Historiographus alter/ Magnorum Patriae scripserat acta Ducum). Det är nog som sagt Johannes själv som författat de stolta orden. 9 SeTextkritiska notiser på sid. 20 ff.
en stadig ökning av antalet tryckta böcker på folkspråken; det är ju självklart med tanke på att antalet tryckta böcker hela tiden ökar. Men om man undersöker förhållandena för den lärda och vetenskapliga litteraturen, får man klart för sig hur dominerande latinet faktiskt var: Majoriteten av de vetenskapliga publikationerna som presenterades vid Frankfurtmässan var på latin fram till -talet. Av de böcker som trycktes i Oxford mellanochvar än% latinska verk. Av de lärda verk som nämnes i Bibliothèque raisonnée des ouvrages des savants de l’Europe mellan och var mer än% skrivna på latin.10 I Sverige hölls under karolinsk tid alla universitetsföreläsningar på latin. Denna praxis bestod bestod ännu långt in på -talet. Nästan alla akademiska avhandlingar, i samtliga ämnen, skrevs på detta språk.11 Ännu Swedenborg skrev allt han publicerade på latin (med några få, helt obetydliga undantag), och Linné det allra mesta. Av Linnés korrespondens med utländska biologer (tyskar, holländare, fransmän, engelsmän) utgör de latinska breven omkring %.12 Som latinpoet hörde Widekindi inte till de allra främsta i landet; det var ju som latinsk prosaförfattare, historiograf, som han normalt var verksam.13 Flera av hans samtida skaldebröder överträffar honom alldeles klart i stilistisk elegans.14 Men även Widekindi känner och 10 Det statistiska materialet taget från Françoise Waquet, Le latin ou l’empire d’un signe, 1998, sid. 102 ff. 11 I Sverige var andelen på latin skrivna avhandlingar över 90 % ännu omkring 1820, ett faktum som torde vara okänt för de flesta. 12 Utmärkta översikter av latinets användning i Europa finns i Françoise Waquets förnämliga Le Latinoch i Bo LindbergsEuropa och latinet. Latinets funktioner och roller i vårt land har på ett översiktligt sätt belysts av Emin Tengström i Latinet i Sverige, den neolatinska svenska litteraturen av Hans Aili i A History of Nordic Neo-Latin Literature(sid. 129-158) och förhållandena under 1700-talet av Bo Lindberg i De lärdes modersmål. Latin, humanism och vetenskap i 1700talets Sverige. 13 Widekindis latindikter återfinnes i Samuel Älfs samling i Linköpings Stifts och Landsbibliotek, Carmina Svecorum Poetarum, vol. IV, foll. 202-204, där såväl avskrifter som småtryck har bundits in. Det rör sig givetvis i nästan samtliga fall om tillfällesdikter, de flesta skrivna vid dödsfall: över Ericus Un. Troilius (1645), Johannes Rudbeckius (1646), Eric Oxenstierna (1658), Johan Oxenstierna (1659), Birgitta Georgii filia, hustru till Magnus Utter (1666), Sara Joannis Tersera, hustru till Laurentius Aroselius (1675), Helena Beyer, hustru till Johan Stiernhöök d.y. (1675), Johan Stiernhöök d.ä. (d.v.s. den här behandlade dikten) (1676), Joannes Elai Terserus (1678). Vid sidan av dessa finns ett par gratulationsverser till vänners disputationer: Erik Andr. Utterklo
utnyttjar sina klassiska föregångare, använder sig av den poetiska diktionens hävdvunna möjligheter och den uppsättning av idéer och motiv som stod latinskalder till buds. I min kommentar har jag försökt visa på beroendet av de klassiska latinska författarna och även på likheten, i ämnesval och tematik, med Widekindis samtida, de skaldebröder och latinprosaister som var verksamma under den svenska stormaktstidens senare del. (1651), Andreas Swarvult (1668). Därjämte försåg Widekindi sin Historia belli Sveco-Moscovitici decennalismed ett antal inledande små poem som karakteriserar det stora krigets hjältar, såsom: In Effigiem Caroli IX, In Effigiem Gustavi Adolphi, In Sveciae Principem Carolum Philippum, In Effigiem Jacob De la Gardie, In Knaesium Mikael Suischi, etc. 14 Bland de främsta kan nämnas ovan nämnde Johannes Columbus och Erik Lindschöld (16341690), som båda var yngre än Widekindi. Den följande generationen av latindiktare representerar nog den svenska latinlitteraturens höjdpunkt. Bland de många framstående latinisterna i den skaran bör man kanske i första hand erinra om Petrus Lagerlöf (1648-1699) och Olof Hermelin (1658-1709?). Det var ingalunda fråga om någon isolerad grupp av kammarlärda som ägnade sig åt musiska övningar av detta slag. Latindiktning var en självklar färdighet för beslutsamma framåtsträvande män i karriären. Lindschöld, exempelvis, var som statssekreterare och sedan kungligt råd Karl XI:s högra hand i genomförandet av reduktionen och i realiteten den främsta drivkraften bakom etablerandet av den svenska autokratin, och Olof Hermelin var som statssekreterare närmast under Piper ansvarig för Karl XII:s korrespondens under polska och ryska fälttågen.
Jag känner till två tryckta versioner av Widekindis sorgekväde. Den ena (här kallad ed. ) utgör ett litet häfte om sex sidor, uppenbarligen avsett att delas ut vid jordfästningsakten i Storkyrkan den februari . Dess titelsida har följande lydelse: Tryckort är således Stockholm. Tryckår saknas. Dikten i denna version omfattar versrader. Den andra är den version (här kallad ed. ) som återfinnes i slutet av Swebilius Lijk-Predikan Öfwer ... Herr Johan Olofzson Stiernhöök (Stockholm, hos Niclas Wankijff, utan år). Denna skrift, som omfattar sidor, har tryckts någon tid, kanske något eller några år, efter jordfästningsakten.15 Den inleds, efter ett kort förord, av Swebilius Vita Generosi Nobilissimique Dn Johannis O. Stiernhöek, Aulae Reg. Consiliarij, nec non per Quatuor Regum, et bina administrantium procerum tempora Ministri quondam et Secretarij fidelissimi, qui A. M.DC.LXXV. VII Kal. Jul. Octogenarius placide in Christo Holmiae obijt, et ibidem A. M.DC. LXXVI. V. iduum Febr. decenti ritu sepultus est. Avunculo suo desideratissimo piam memoriam posuit. J. Widikindi. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Holmiae, excudebat Joh. Georg. Eberdt. 15 Swebilius riktar sig i förordet till sönerna Andreas och Johan samt Fru Margareta Beyer, “Saligh Secreterarens Wälb. Herr Olof Stiernhööks Högtbedröfwade Effterlåtne EnckeFru”. (Se noterna till versraderna 176-181 i Widekindis dikt.) Inledningsvis beklagar han att tryckningen av hans predikan har blivit försenad: “Emedan Jagh en och annan gång hafwer förmärckt eder behagelige Willie och höga Åstundan/at then eenfaldige Predikan/som bleff hållen widh Eder respective Faders, Mans och Broders hederliga Jordefärd måtte Eder meddelt blifwa: Så hafwer Jagh och then nu således welat effterkomma och henne tryckia låtit. Men at ther medh är
egentliga likpredikan ( sidor). Därefter följer Personalia ( sidor) och slutligen ett antal hyllningsdikter (tillsammans sidor). Denna sistnämnda del inleds av Widekindis Vita, här i en längre version, omfattandeversrader. Den följs av ett antal dikter, varav de flesta torde ha förelegat som småtryck vid jordfästningen. Flera av dem har nämnts i inledningen ovan sid. . Det rör sig, i nu nämnd ordning, om ett latinskt tal av Olof Verelius (Justa funebria), en hexameterdikt av Jonas Fornelius (Panus Jobi ... ), en latinsk dikt på elegiska distika av Johannes Columbus (Fida manus Regum), en anonym latinsk stenstil (ACCURRITE CIVES .. .), en anonym latinsk dikt på elegiska distika (Stiernhoeckiosne fleam ... ), en anonym latinsk dikt på jambiska senarer (O casta socia turturis fidissimi ... ), ytterligare en anonym latinsk stenstil (QVI. PRAETERIS./SUSPENDE.GRESSUM.VIATOR ... ), en anonym tysk dikt på trokeiska tetrametrar (“So ist nun des Hauses Krohne ... ”), en tysk dikt på alexandriner av Christoph. Hering (“So hat Herr Stiernhöök uns auch gute Nacht gegeben”), åtföljd av ett förslag till epitafium bestående av ett latinskt elegiskt distikon och fyra rader tyska alexandriner; en tysk dikt på alexandriner av Michael Hahn; och slutligen en svenskdikt på alexandriner avSamuelWesthius (“TheEwigt-Lysande Stiernor ...”). Förutom dessa två tryck känner jag till en handskrift, vilken befinnner sig i Samuel Älfs samling i Linköpings Stifts- och landsbibli-otek (W:, foll. r - v), här kallad L. Denna visar sig vara en mycket noggrann avskrift av ed. .16 Titlarna i de båda editionerna överensstämmer väl, förutom på några ortografiskt ointressanta punkter, med undantag för det intressanta tillägget somed. har på slutet av titeln, nämligen: conditusque extat ad paternos cineres in templo Broensi in Vesmannia “och är begravd invid sin faders stoft i kyrkan i Bro i Västmanland”. något längre/ än jagh sielff i förstone hade tänckt eller förmodat/ fördröjt/ beder iagh tienligast I icke wille sådant medh Misshagh uptaga uthan Drögzmåhlet Tijderna och Embetsens många andra Syslor ... tilskrifwa.” 16 Ed. 2 finns också återgiven, med någon vilseledande uppgift och en del slarvfel, i Stiernman (1731), sid. 530 ff.
Man kan, som ovan påpekats, anta att ed. färdigställdes till jordfästningshögtiden i Storkyrkan den februari , precis som de andra hyllningarna, författade till samma tillfälle. Den i Swebilius trycktaLijk-Predikaningåendeed. är tryckt senare, kanske något eller några år efter jordfästningen. Däremot är det ju inte med logisk nödvändighet så att den representerar en yngre variant av texten. Den skulle lika gärna (bortsett från titeln) kunna vara en avskrift av dikten i en äldre och ursprungligare form. Jag menar dock att man kan avvisa detta alternativ och att man med säkerhet kan fastställa att ed. representerar en av författaren genomsedd, korrigerad och utökad version. Följande genomgång av avvikelserna torde räcka som stöd för ett sådant antagande: Om man bortser från i sammanhanget likgiltiga ortografiska olikheter, har vi att göra med följande variationer melan ed. och ed. : Sic redit in cineres, s ille Sic tandem vadit Stiernhoekius ille Johannes Morte manet pietas, post hanc Adulatio cessat Morte manet pietas, et in hac magis aucta virescit Quoque eadem, mens laeva, et opes, et Saevior armis Quoque eadem mens laeva, et saevior armis Praesul Vesmannicus Praesul Rudbeckius Finnonico summum formans in orbe Judicium, sacris inserit ipse suis. Rex obiens patriam Magnus Gustavus Adolphus Inclita doctorum nomina rara rogat. Respondit Regi praeses Wesmannicus: “Idem Dalcarlus tantae pondera laudis habet.” Rex “meus” inquit “erit: Finnis supremaque formans Jura sacris Themidos inserit ipse suae”. () () () () () ed. ed. ed. ed. ed. ed. ed. ed. ed. - ed. -
Me Tibi cognato conjunctum sangvine, pulchris Artibus ornasti, quas didicisse iuvat. Me tibi cognato conjunctum sangvine rectis Formasti studiis, lumine, clare, tuo. Pro quibus officijs quanquam Tibi nulla rependi Haec nisi nunc luctus heu monumenta mei. Pro quibus officiis quanquam tibi nulla repono Haec nisi nunc luctus quae monumenta mei. Qua Laudis Virtute Tuae commota VIRAGO ... Processus, qua vult instantia prima, secunda, Gaudere, est studio formula scripta tuo, Quam bene compositam, causis ut lumen agendis Nunc profert actor, saepe reusque suis. Ingenii qva laude Tui commota virago ... Nullo mutavit deteriori modo Nullo mutavit deteriore modo Pluraque, et antiquis quondam conformia Sceptris, Quae memori tradis mente, fideque bona; Qui mores Atavum, veterum quae scita parentum, Quae consulta senum; Quidve Vigerus habet Spae, Lumbrusque Pater tulerit, non jura Zamolxis ... Pluraque, et antiquis quondam conformia sceptris, Quae consulta senum, Quidve Vigerus habet Sapae, Lumbrusque Pater tulerit, non jura Zamolxis Pluraque quae clara luce reposta doces. His bene compositis tua quae defluxerat aetas ... Pluraque quae clara luce reposta doces. Et quoque multa Senex caecus post fata relinques Scripta, quibus dubia hic jura notata patent. Clarius ex nostro Latii quam Codice scissa, Quo magis ex raro fama labore manet. Namque his compositis tua quae defluxerat aetas ... () () () () () () ed. - ed. - ed. - ed. - ed. ed. - ed. ed. ed. - ed. - ed. - ed. -
Jag tycker mig kunna urskilja tre grupper här: () Fall med enkla variationer av form ord eller fras (, , , , , , , , , , ovan); () Partier där texterna är av olika längd (, , , , ); () Utelämningar som otvetydigt beror på slarv (, , ). (Som naturligt är, faller ett par av avvikelserna under flera av dessa kategorier.) Beträffande gruppfår jag det bestämda intrycket att ed. i de flesta fallen, på olika sätt, representerar klara förbättringar. Det rör sig om några varianter som stilistiskt är att föredraga, och om andra som bättre svarar mot tankeinnehållet. Ett tydligt exempel är väl , där ed. har den i sammanhanget egendomliga och poänglösa frasenpost hanc (=mortem) Adulatio cessat. Den version vi finner i ed. , et in hac magis aucta virescit passar bättre in i sammanhanget och ger en vacker bild av en pietas som växer och blomstrar. Ännu mer iögonenfallande är , där ed. har VIVE et in optata jam nunc praefulgide vita/SALVE, men ed. Vive et in hac vera jam nunc praefulgide vita/Salve. Den första editionensin optatakan ju mycket lätt vid högläsning uppfattas sominoptata, “icke önskad”, “som du icke önskat”, en katastrofal förvrängning av andemeningen. Ed. har i en klumpig formulering: Decessit genetrix prior ante hunc bis quatuor annos, som på ett oacceptabelt sätt bryter raden av uttryck med direkt tilltal. Här har ed. den eleganta () () () () ed. ed. ed. ed. ed. ed. - ed. - ed. - Laudeque cum Gothica peregrinas latus in oras Laudeque cum Gothica seros venturus in annos Decessit genetrix prior ante hunc bis quatuor annos Te prior excessit conjunx fere bis quatuor annos Te Non degeneri posteritate colunt. Te quoque praeclara posteritate colunt. Nec falso augurio, foecunda prole parentes Conservant laudis spemque decusque tuae. VIVE, et in optata jam nunc praefulgide vita SALVE, Atque Humano major honore VALE. Vive et in hac vera jam nunc praefulgide vita Salve, atque humano major Vale.
formuleringenTe prior excessit conjunx fere bis quatuor annos. Likaså möter i exempel i ed. den konstiga frasenQua Laudis Virtute Tuae, “Till följd av denna Din berömmelses duglighet”, vilket i ed. motsvaras av det mer idiomatiska Ingenii qua laude Tui “till följd av den berömmelse Din begåvning vunnit”. Ed. har i en avgjort bättre variant: Nullo mutavit deteriore modo, men ed. det prosodiskt inkorrekta Nullo mutavit deteriori modo. Mindre tydliga är de andra fallen i denna grupp, men det kan i varje fall hävdas att ed. i inget enda av dem kan uppvisa något som stilistiskt eller innehållsligt skulle vara att föredraga. När det gäller grupp , förhåller det sig så att ed. på fyra ställen (,, och ) har längre text än ed. . I ett fall, , är förhållandet det motsatta. Jag tror att detta sistnämnda för enkelhets vinnande genast kan avföras från diskussionen. Rimligtvis står det utom allt tvivel att förlagan till ed. haft de saknade ordenQuae memori tradis mente, fideque bona;/ Qui mores Atavum, veterum quae scita parentum. Utelämnandet är ett klassiskt exempel på ett typfel, nämligen radsvinn vid rader som börjar på samma sätt: Efter de citerade orden kommer ju ett nytt Quae. Ett rent slarvfel är det alltså. Återstår ,, och, där ed. har längre formuleringar. Jag tor att det måste anses som uppenbart att ed. här uppvisar bearbetningar och tillägg som väsentligt höjer diktens nivå. Det räcker ju att se på ex. , med dess fantasilösa tvåradersfras i ed. och jämföra med den livfulla, gripande och patriotiskt medryckande scen som målas upp i det utvidgade parti som den andra editionen uppvisar. På samma sätt ger ed. i ex. text en mer ingående och konkret beskrivning av Stiernhööks arbete med kartläggandet av de olika rättsinstanserna i De jure Sveonum et Gothorum vetusto. Liknande resonemang kan föras om de övriga här aktuella partierna. Ingen skulle vilja skära bort värdefulla partier som dessa. Det rör sig alltså även i grupp om klara fall av genomarbetningar och förbättringar som resulterat i den text som föreligger i ed. . Grupp , utelämningarna på grund av slarv, är tre och finns alla i ed. (,,). Ex. har redan behandlats, och i de två övriga rör det sig om slarv som resulterat i bortfall av ett ord i vardera raden. För-
lagan måste ha haft den riktiga texten: Resultatet i de två sistnämnda fallen har ju blivit två ometriska rader på vars riktighet ingen skrivare vid närmare påseende kan ha trott. Sammanfattningsvis: Ed. representerar en variant som är en bearbetning och förbättring, rimligtvis utförd av Widekindi själv. Det är denna variant jag har valt att ge ut, med tillägg av de under ovan citerade två raderna som fallit bort i ed. men som finns i ed. . De tidstypiska accenterna (akut, grav och circumflex) som förekommer i vissa ord, har tagits bort. Tecknet &har skrivits somet utan kommentar. I övrigt har den ursprungliga stavningen bevarats.17 Däremot har interpunktionen ändrats och anpassats till moderna principer.18 17 Beträffande mina argument för behållande av den ursprungliga stavningen, se mina artiklar i Symbolae Osloenses 76, 2001, sid 27ff. och 89ff. 18 Jämför min utgåva av SwedenborgsLudus Heliconius, sid 44 (Editorial principles).
Latinsk text med översättning
Vita generosi nobilissimique D[omi]n[i] Johannis O. Stiernhöök, Aulae Reg[iae]Consiliarii, nec non per quatuor Regum et bina administrantium Procerum tempora Ministri quondam et Secretarii fidelissimi, Qui A[nno] .. Kal[endas] Jul[ias] Octogenarius placide in Xsto Holmiae obiit, et ibid. A[nno] .. . Iduum Febr[uarii] decenti ritu sepultus est, conditusque extat ad paternos cineres in templo Broënsi in Wesmannia. Avunculo suo desideratissimo piam memoriam posuit J. Widekindi.
Levnadsbeskrivning för den ädle och synnerligen namnkunnige Herr Johan O. Stiernhöök, hovråd och därjämte tidigare under fyra konungars och två förmyndarregeringars tid den mest trogne ämbetsman och sekreterare, vilken år 1675, den 25 juni, såsom åttioårig uti Stockholm stilla avled i Kristus och därsammastädes år 1676 den 9 februari under tillbörliga ceremonier jordfästes och är begravd invid sin faders stoft i kyrkan i Bro i Västmanland. Johan Widekindi nedskrev pietetsfullt minnesteckningen över sin i stor saknad avlidne morbror.
Sic tandem vadit STIERNHÖKIUS ille JOHANNES Dictus Olai quondam, qui Dalecarlus erat. Et terras, ubi fastus habet sua regna, relinquit, Atque Senex aulae lubrica tecta fugit. Nec plus jura Atavum numerat, sed praemia recti Atque aliquid majus munere Regis habet. Quique pari veteres jam libret pondere leges, Vix aliquem Gothicis dat superesse foris. Dignaque qui Musis atque egit Apolline secum Triste fatiscentis Palladis omen habet. Me luctus jubet esse brevem, conjunctio parcum Sanguinis in laudes, optime Avuncle, tuas. Morte manet Pietas, et in hac magis aucta virescit. Tunc suus ex merito quemque recenset honos. Ergo quae pietas, non assentatio scribit, Accipito Vitae congrua verba tuae: Cum genetrix Tua, et Pater ille piusque Qui sancta Pastor aede Broensis erat, Ingenium coeleste tuum puerilibus annis Formassent, vitae de statione abeunt. Tu postquam Patriae lustrasti docta Lycaea, Mobilitate vigens extera regna petis. Teutonidumcultas primum profectus in oras, Addiscis Tulli florida verba loqui, Aurea quae Plato, et veterum monumenta Sophorum Divinis tradunt consona sensa libris. Quoque modo Virtus belli; et Sapientia pacis Imperiis mundi culmina summa dedit. Quoque eadem mens laeva, et opes et saevior armis . .
1 5 10 15 20 25 Så går han till slut bort, den berömde Johan Stiernhöök, han som en gång hette Olofsson, och som var en dalkarl, och han lämnar jorden, där högmodet regerar, och flyr som åldring bort från hovets bedrägliga boningar. Ej längre håller han räkning på förfädernas lagar; han får i stället belöning för rättfärdighet och något som är större än en konungs gåva. Han lämnar i de gotiska domstolarna knappast någon efter sig som kan väga de gamla lagarna med samma tyngd, och han som utförde ting värdiga Muserna och Apollon ger oss med sin bortgång ett förebud om hur Pallas håller på att förtröttas. Sorgen bjuder mig att fatta mig kort, och släktskapen att vara sparsam med beröm till Dig, bäste morbror. I döden förbliver tillgivenheten, och genom döden blomstrar den och växter till. Då ger den egna äran en rättvis bild av var och en. Tag alltså emot ord som står i samstämmighet med Ditt liv, ord som tillgivenheten, icke inställsamheten, skrivit ned. När Din moder Margareta och Din berömde och fromme fader, som var kyrkoherde i Guds tempel i Bro, när dessa båda i Dina unga år hade format Ditt härliga intellekt lämnade de sina jordiska plikter. Efter det att Du besökt Fäderneslandets lärda lycéer, begav Du Dig, livskraftig genom rörlighet, till främmande konungariken. Först reste Du till tyskarnas kultiverade trakter och lärde Dig där uttrycka Dig med Tullius frasrika språk, och tillägnade Dig därjämte de gyllene tankar som Platon och de gamla filosofernas verk förmedlar, helt i överensstämmelse med Den Heliga Skrift. Och Du lärde Dig huru tapperheten i krig och visheten i fred har givit högsta blomstring åt världens kejsardömen och huru ett förvänt sinnelag och rikedom och förslöande utsvävningar, mer förödande än krig,
Fatali luxus cardine vertit iners. His Tu praeceptis, per mille oracula fandi Doctus, facundus verteris in Patriam: Scriptaque conquereris pelagi periisse furore, Mansit, quae numquam, mens, bene culta perit. Te reducem digno PRAESUL RUDBECKIUS ornans Officio, studiis praeficit ipse styli. Mandat ac ut doceas civilis dogmata vitae Juraque Svecani litigiosa fori. Pulcher honos fidum, et titulis laus rara Sophiae Exornat socium jure graduque suum. Inde alias iterum vadis peregrinus in oras, Quas passim Prussus, Belga, Britoque colunt. Prutheno extrusum vidisti littore Regem, Impia qui patriae moverat arma suae, Oppida victa manu, manantem sanguine terram, Justaque GUSTAVOquas dedit ira faces. Vidisti motus, quos vasta cupido ciebat, Et quae vana sibi regna parabat Iber. Vidisti Auriaci felicia Principis arma Et Batavos sensim tollere colla jugo, Ac tumidos hostes fluidum spoliare per orbem, Foedera cum Svecis cultaque Sancta tuis. Corpus praedo tuum Duynkirkae carcere clausit, Libera vota Deo claudere non potuit. . . .
30 35 40 45 50 i en ödesdiger omvälvning har störtat samman riken. Upplyst av dessa läror och genom tusen siarord återvänder Du vältalig till Ditt fädernesland. Du klagar över att Dina böcker gick förlorade i havsstormars raseri; men kvar stod Ditt intellekt, något som aldrig någonsin går förlorat, om det förvaltas väl. Biskop Rudbeckius hedrar Dig med ett värdigt ämbete när Du återvänder och sätter Dig i ledningen för det stilistiska studiet, och han uppdrager åt Dig att undervisa i det medborgerliga livets regler samt i de svenska domstolarnas processrätt. En vacker ära och en sällsynt berömmelse utmärker nu med rätta Vishetens trogne bundsförvant med titlar och värdighetsgrad. Därefter reser Du återigen till främmande länder, vilka bebos av skaror av preussare, holländare och britter. Du såg hur man från den preussiska stranden fördrev den konung som börjat förrädiskt krig mot sitt fädernesland. Du såg städer som tagits med storm, marken dränkt av blod och den krigets brand som Gustavs rättfärdiga vrede alstrat. Du såg de oroligheter som måttlös vinningslystnad framkallat och den fåfänga makt som spanjorerna strävade efter. Du såg de lyckosamma fälttåg som Prinsen av Oranien förde, Du såg hur holländarna så småningom kastade av sig oket och hur de i sitt vattenomflutna land besegrade sin övermodiga fiende, och hur ett heligt förbund slöts med Dina svenskar. En skurk låste in Din kropp i fängelse i Dunkerque, men Dina frimodiga böner till Gud kunde han inte låsa in.
Dimissus nostro disjunctos orbe Britannos, Regnaque JACOBORege beata petis. Inde redux partes commissi muneris ornas, Doctrinae laudes amplificasque tuae. Promptus eras Graeco, et quali sermone Latina Musa olim Albano monte loqvuta fuit. Seu numeris solvenda suis, seu verba liganda, Tu fueras gemino promptus in eloquio. Hoc decores multi, Tibi scripsit Vossius ipse, Miratus gelido lumen hoc esse loco. Rex obiens patriam MAGNUS GUSTAVUS ADOLPHUS Inclita doctorum nomina rara rogat. Respondit Regi praeses Wesmannicus: “Idem Dalcarlus tantae pondera laudis habet.” Rex “meus” inquit “erit”, Finnis supremaque formans Jura sacris Themidos inserit ipse suae. Tradit et in vasta Skyttus regione Johannes Jura secunda suo sancta regenda foro. Fers hic opem cunctis poscentibus artis inemptae, Justitiae officium cum pietate geris: Juraque in multos diversis debita causis, Personis, meritis, tempore distribuis, Legibus ante ferens morumque exempla bonorum, Qui si non pravi, lex bona nulla foret. REGINAArctoi regni clarissima Princeps, .
När Du blivit frigiven, reste Du till britannerna, som lever avskilda från vår värld, och till de riken som var lyckliga nog att ha Jacob som konung. Sedan Du återvänt därifrån, sköter Du förnämligt det värv Du förordnats till, och Du ökar sålunda den berömmelse Du vunnit genom Din lärdom. Du var skicklig i det grekiska språket och i det idiom som den latinska musan fordom talade på Albanerberget. Vare sig orden skulle lösas från rytmens tvång eller framföras i bunden form, var Du skicklig i båda uttryckssätten. Därför skrev många framstående män till Dig; själve Vossius skrev till Dig, förundrad över att detta ljus kunde finnas på denna kalla plats. När Konungen, den store Gustav Adolf, färdades genom sitt land efterfrågade han de få frejdade namnen på lärda män. Landshövdingen i Västmanland svarade konungen: “Denne dalkarl har anseende för stor duglighet.” Konungen sade då: “Han skall bli min.” Och när han för finnarna reglerade den högre rätten anslöt han Dig till den helgedom han reste till sin Themis. Och Johan Skytte ger Dig uppdraget att inom sin jurisdiktion, i ett vidsträckt område, sköta de okränkbara domsluten i andra instans. Du ger här hjälp, med omutlig skicklighet, åt alla som ber om det. Med pliktkänsla utför Du Din rättskipning, och du ger åt många de domar som tillkommer dem, med hänsyn till olika orsaker, roller, förtjänster och tidpunkter. Därvid föredrar du framför lagarna de goda sedernas exempel: Om inte sederna vore rättfärdiga, skulle ingen lag vara god. Det Nordiska konungarikets drottning, den strålande furstinnan, 55 60 65 70 75
Cum Phoebum Fennis doctaque plectra dedit, Prima Professoris quoque tradit munera juris. A te vult pubem discere docta suam. Tunc comis et facilis, prompta divesque Minerva Ingeniis svetus jungere temperiem, Me Tibi cognato conjunctum sangvine rectis Formasti studiis, lumine, clare, tuo, Quae si aliqua in nobis virtutis signa dedere, Grata Tuae effigies haec probitatis erunt. Pro quibus officiis quanquam tibi nulla repono Haec nisi nunc luctus quae monumenta mei. Funere sublatus tamen hoc solamen honoris Dignum habeas, nequeat quod tua forma mori. Namque tuum tumulum celebro, tradoque Camoenis, Per quas aeternum vivere fama solet. Omnis doctrinae ratio tibi cognita: Verba Juraque supremi cognita rite Dei. Mens sapiens, vox Svada tibi, tum sermo modestus, Nec cunctator eras, nec properante sono. Tranquillo spes vana procul, procul ira dolusque, Verbis vita tuis congrua factaque erant. Judice te felix, non qui quae vellet haberet, Sed qui per fatum non data non cuperet. Processus, qua vult instantia prima, secunda, Gaudere, est studio formula scripta tuo, . .
när hon skänkte Apollon och den lärda lyran till finnarna, då inrättade hon också från början en lärostol för en professor i juridik. Hon ville att hennes ungdomar skulle inhämta den lärda konsten av Dig. Älskvärd, tillmötesgående och rikt utrustad med bildning som alltid fanns redo, och van att förena snille och sunt förnuft undervisade Du då, Du lysande man, med Din stora insikt, mig i den rätta studiegången, mig, som med släktband var befryndad med Dig. Om dessa studier har avkastat några tecken på dygd hos mig, så är detta en värdefull återglans av Din redlighet. För dessa välgärningar ger jag Dig inget tillbaka, annat än dessa rader som är ett minnesmärke över min sorg. När Du nu bärs till den sista vilan må Du finna en tröst, värdig Din ära, i att minnet av Dig inte kan dö. Ty jag besjunger Din grav, jag överlämnar den till Sånggudinnorna, genom vilka ryktbarheten brukar leva i evighet. Varje vetenskaps lärobyggnad kände Du: Den Högstes ord och lagar kände du på det rätta sättet. Du hade ett klokt intellekt, Du hade en övertygande stämma och ett besinningsfullt tal, du tvekade inte, ej heller hastade Ditt tal. För Din lugna natur var fåfänga förhoppningar främmande; främmande var också vrede och svek. Ditt liv och Dina handlingar stämde överens med Dina ord. Enligt Din bedömning är den sant lycklige icke den som har vad han åstundar, utan den som icke önskar vad Ödet icke givit honom. Den rättegångsordning som första och andra instans vill åtnjuta är skriven tack vare Dina bemödanden. 80 85 90 95 100
Quam bene compositam, causis ut lumen agendis Nunc profert actor, saepe reusque suis. Ingenii qva laude Tui commota VIRAGO, Mox Secretario jura revisa dedit. Per tria nunc Regum, quae tempora primus objstj, Causis excutiens omnia puncta suis, Et fide referens ipsis sanctoque senatui, Culpis edideras jura suprema suis. Vitasti coetus, ejurastique tumultus, Et semper fictas Partium amicitias: Et paucis patulus, quaevis nec et obvia credens, Valvis et velo condita sancta tegens Ac licet ambitio procul, atque immensa cupido Inque bonis hominum gaudia vana aberant, Virtutes CHRISTINA tuas tamen optima Princeps Ponderat, et genti contulit arma tuae. Sed ne divini bona naturalia doni Praeteream, memori quam fueris animo, Audita ut vel lecta semel, ceu fixa tenebas, Auribus et chartis esset ut una fides. Testantur leges, veterum monumenta Gothorum, Ingenij vegeti quae documenta tui Octoginta annos quod non lassata senectus Nullo mutavit deteriore modo. Sobria namque tuis aetas juvenilibus annis . .
Till denna väl sammanställda ordning refererar ibland käranden, och ofta svaranden som en vägledning för processerna. Till följd av den berömmelse Din begåvning vunnit överlämnade Hjältinnan åt dig som sekreterare revisionen av lagarna. Under tre monarkers tid, då Du som den förste har ombesörjt utforskandet av alla punkter i varje rättssak och plikttroget gjort föredragningar inför monarkerna och det vördnadsbjudande Rådet, har Du fastställt den slutliga straffsatsen för olika brott. Du undvek folksamlingar och Du tog avstånd från oroliga uppträden och partivänskap, som alltid är oäkta. Åt få anförtrodde Du dig, Du trodde inte på vad som helst som kom i Din väg, Du dolde förborgade hemligheter bak dörrar och draperier. Och fastän Du var främmande för äregirighet, måttlös vinningslystnad och fåfänglig glädje över ägodelar, värderade dock Christina, den bästa av drottningar, Dina förtjänster och gav Din familj adelsvärdighet. Men jag skall inte förbigå Din gudaingivna naturliga begåvning, huru gott minne Du hade, huru det du en gång hört eller läst satt kvar, som fastnaglat, så att Du kunde lita lika mycket på Dina öron som på skrivna dokument. Lagarna, de gamla goternas urkunder, bär vittnesbörd om detta. De är talande bevis för Ditt spänstiga intellekt, vilket aldrig påverkades på minsta sätt av Din ålderdom, som aldrig trots de åttio åren förtröttades. Ty Din ungdomstid framlevdes i återhållsamhet 105 110 115 120 125
Acta senectuti robora firma dedit, Quae licet hos lucis pereuntis sustulit orbes, Non tamen haec animi lumen ademit iners. Testes majorum tabulae, membranaque prisca, Dotibus ingenii reddita viva tui, Innumerae legum facies, variataque jura, Quae quondam Gothicis perplacuere foris, Quae spes haeredes, quod jus promovit habendi, Ut trepidi quondam causa peracta rei, Quanta fides tabulis, et quali teste probatae, Quid poterat veteres dissoluisse thoros, Quod pretium nummis, quae permutatio rerum, Quis cultus fundis, pascua quae pecori, Sylvis et lacubus, et quae vegetantur in illis, Quae captura avium, regula quaeve feris, Quis fuerit status, et quam nunc mutatus ab illo, Regni, qui a priscis traditus extat avis, Pluraque, et antiquis quondam conformia sceptris, Quae memori tradis mente, fideque bona, Qui mores Atavum, veterum quae scita parentum, Quae consulta senum, Quidve Vigerus habet Spa, Lumbrusque Pater tulerit, non jura Zamolxis, Sub Jove nec Minos, nec Themis ante Jovem, Quae fuerit facies, cum res status et regionum Nostrarum junctus vel separatus erat, Tum coluere Patres qua relligione Deosque, Apta haec ut belli temporibusque togae.
och den förlänade därför fasthet och styrka åt Din ålderdom. Fastän Din höga ålder berövade Dig dessa det förgängliga ljusets ögon, tog den, trots sin kraftlöshet, inte bort från Dig själens ljus. Om detta vittnar förfädernas lagsamlingar och gamla dokument som gavs nytt liv genom den skarpsinnighet som var Din. Det fanns oräkneliga lagar av olika slag och mångfaldiga rättsregler, som en gång gällde vid gotiska domstolar, lagar som bestämde arvsordning och äganderätt, hur den ängslige åtalades sak förr skulle skötas, i vilken mån kontrakt är bindande och genom vilka vittnen de anses gälla, vad som kunde upplösa förfädernas äktenskap, vilket penningvärdet var, hur varuutbytet skedde, hur ägorna skulle skötas och hur boskapens bete regleras, vad som gällde för skogar och sjöar och varelserna i dessa, hur fåglar fick fångas och vilken regel som gällde för [jakt på] vilda djur, vilken konungarikets författning var och hur den nu har förändrats från den författning som överlämnats till oss från förfäderna; olika beslut i överensstämmelse med äldre statsförhållanden, redogör Du för med Ditt goda minne och Din exakthet, vilka förfädernas och de gamles rådslag och förordnanden var, som de äldste förr fattade, vad Viger Spa skrev och vilka lagar som Fader Lumber har stiftat, och inte Zamolxis och inte heller Minos under Jupiters styrelse och inte heller Themis före Jupiter. Huru förhållandena var, när våra regioners styrelse var sammanhållen eller när den var splittrad, med vilken religion våra förfäder på den tiden dyrkade gudarna, och hur denna anpassades till krigstid och fredstid. 130 135 140 145 146 147 147 b 147 c 150
Exesa haec tineis, densisque educta tenebris, Pluraque quae clara luce reposta doces. Et quoque multa senex caecus post fata relinques Scripta, quibus dubia hic jura notata patent, Clarius ex nostro Latii quam Codice scissa, Quo magis ex raro fama labore manat. Namque his compositis tua quae defluxerat aetas Non Tibi decessit, nec moritura Deo, Nec patriae est: veluti volucris Phaebea favillis, Surgit, et ex ipso pulvere viva redit. Sic labor ille tuus post ultima fata superstes Servabit vitae nomina clara tuae, Laudeque cum Gothica seros venturus in annos Occiduae numquam lucis inibit iter. Trina non offenso coluisti maxima Regum Sceptra gradu, Quarti clarus honoreque obis. Namque Hic suscipiens Patris moderamina regni Aulae consiliis admovet ipse suae. Tu quibus in dandis, tam prudens, abstemiusque Tam fidusque, datis quam taciturnus eras. Conjugium per lustra octo sine crimine consors Unum erat, et totidem pignora laeta thori. Te prior excessit conjunx fere bis quatuor annos Quae de Appelbomio Sanguine nata fuit. Primus obit lactens Carolus, nunc alter Olavus Filius insequitur busta rogumque tuum. Caetera Natorum quae nomina bina supersunt, Te quoque praeclara posteritate colunt: Nec falso augurio, foecunda prole parentes Conservant laudis spemque decusque tuae. . .
Det är maskstungna dokument, som dragits fram ur natt och dimma, det är tidigare fördolda ting, som Du med stor klarhet utlägger. Och efter Din bortgång skall Du, en blind åldring, lämna efter Dig många skrifter, genom vilka rättsregler som nu är dunkla skall bli förstådda, kommenterade av Dig, med tydligare definitioner i vår lag än om de stammat från den romerska rätten, varigenom Ditt rykte sprids på grund av detta enastående arbete. Ty genom dessa verk har den tid som Du har levt inte förrunnit för Dig; och inför Gud blir Din insats beståndande och likaså inför Fäderneslandet. Precis som Phoebus’ fågel reser sig ur askan och levande återkommer ur själva stoftet, så skall denna Din möda leva vidare efter Din död, bevara Ditt livs lysande ryktbarhet, och med gotisk ära nå de efterkommande och aldrig någonsin beträda det nedgående ljusets väg. I oantastlig vandel tjänade Du under trenne konungars spira, och i den fjärdes tjänst gick Du med frejdat namn och berömmelse. Ty när den fjärde upptog styrelsen av sin faders rike kallade han Dig till sitt hovs rådplägande församling. Huru klok och måttfull var Du inte när Du gav Dina råd, hur trogen och tystlåten var Du inte när Du hade givit dem! Ett enda äktenskap ingick Du, som i oklanderlig förening varade i åtta lustrer, och lika många härliga panter fick Du på den äktenskapliga kärleken. Din hustru gick bort nästan åtta år före Dig, hon som var född av den appelbomska släkten. Den första som dog var Carl, ett ännu diande barn, och nu följer som den andre sonen Olof Dig till gravhög och likbål. De andra sönerna, de två som återstår, hedrar även Dig med berömvärd verksamhet bland de efterlevande, och som man kunnat vänta vidmakthåller de, såsom fäder med rik avkomma, de förhoppningar och den glans som hörde till Din berömmelse. 155 160 165 170 175 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=