arkivarie hos Axel Oxenstierna, blev senare lektor vid Stockholms gymnasium och utnämndes till historiographus regni, “rikshistoriograf ”. Som sådan hade han författat ett verk om det svenskryska kriget -, utgivet först på svenska , Thet Swenska i Ryssland Tijo åhrs Krijgz-Historie, och på latin året därpå (Historia belli Sveco-Moscovitici decennalis). Vid tiden för morbroderns död arbetade han med ett historieverk över Gustav II Adolfs tid, som var färdigt men inte utgavs förrän (Gustaf Adolphs den andres och stores lefwernebeskrivning).8 Han avled , bara tre år efter sin morbror. Widekindis dikt till Stiernhööks minne har tryckts två gånger: dels i ett litet häfte på sex sidor, som färdigställdes till jordfästningsakten i Storkyrkan , dels som tilägg till utgåvan av Swebilius likpredikan, troligen tryckt något eller några år senare. Den finns dessutom bevarad i en handskrift i Samuel Älfs samling i Linköpings Stifts- och Landsbibliotek.9 Dikten ges här för första gången ut med översättning och kommentar. Widekindis dikt är representativ för sin tids latindiktning och förtjänar enbart av denna anledning att lyftas fram ur glömskan. Vid -talets slut hade romarspråket fortfarande en mycket stark ställning i Europa som den lärda världens språk. Det gäller “litterära” alster, såsom tillfällesdikter av det slag som Widekindis dikt representerar. Men det gäller i ännu högre grad de vetenskapliga disciplinerna, inte minst naturvetenskaperna. Det skedde givetvis hela tiden arvingar reste vården]. Det finns emellertid all anledning att anta att det är sonen Widekindi som är upphovsmannen. Verserna 5-6 lyder sålunda: Uxor Sara fuit Stiernhööks Soror illa Johannis/ Dictus Olai quondam, qui Dalecarlus erat. Rad 6 är alltså identisk med versrad 2 i Widekindis dikt till Stiernhöök. Det rimliga är att tänka sig att man färdigställt hällen i Bro i samband med att Stiernhööks stoft fördes från Storkyrkan i Stockholm till Bro kyrka, och att Widekindi då författat den lilla gravskriften med utnyttjande av det latin han strax innan producerat till morbroderns begravning. 8 På gravstenen över Widichinnus Laurentii står att den näst yngste sonen (d.v.s. Johannes) är “rikshistoriograf och har skrivit om Fosterlandets stora härförares bedrifter” (Janus Hyperborei Regi Historiographus alter/ Magnorum Patriae scripserat acta Ducum). Det är nog som sagt Johannes själv som författat de stolta orden. 9 SeTextkritiska notiser på sid. 20 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=