V. Iduum Febr.] Stor osäkerhet och stora variationer rådde när det gällde datering i latinska skrifter vid denna tid. I många fall gjorde man det lätt för sig genom att uttrycka sig i analogi med det sätt som vi brukar idag, och skriva exempelvis d(ie) IX Februarii eller d (ie) Februarii, “den februari”. Dock var det alltid frestande att försöka uttrycka sig på det komplicerade klassiska latinska sättet, med räkning baklänges från månadens huvuddagar, d.v.s. Kalendae (den första dagen), Nonae (den femte dagen) och Idus (den . dagen)19, med användande av s.k. inklusiv räkning. Det datum som här anges innebär alltså att man går fem dagar baklänges från den februari, medräknande denna huvuddag, och vi kommer då till den 9 april. Detta kunde i antikt latin uttryckas på något av följande tre sätt: ante diem V (quintum) Idus Februarias20 eller (die) V (quinto) Idus Februarias eller (die) V (quinto) Iduum Februariarum. Det är den sistnämnda varianten som här har kommit till användning. (Den hör mest hemma i det senare antika latinet.) Titeltexten 19 I månaderna mars, maj, juli och oktober föll emellertidNonaepå den 7 ochIduspå den 15 (jfr. det välbekantaIdus Martiae). 20 Månadsnamnen är i detta system adjektiviska och böjs som bestämningar till huvuddagarna, vilka samtliga är feminina. Det heter alltsåIdus Martiaeoch inteIdus Martii.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=