RSK 7

 aestimem, qui eam negotio, quod tractant, praestare diligentiam volunt, quam quilibet paulo prudentior ab illis requirat. Quid enim? an vitio vertam illi, qui viri eruditi vitam describit, si peregrinationes ejus et cum viris doctis instituta colloquia recenseat? unde plus sapientiae ac utilitatis lectori, quam ex quavis alia narratione, accesserit. Ego, si omiserit, ne excusandum quidem existimaverim.27 Widekindi har nöjt sig med sju rader, i vilka han nämner övningarna i latinsk vältalighet, med tyngdpunkten lagd på den ciceronianska prosan (v. ), vidare de allmänna filosofiska studierna (vv. -) och de statsvetenskapliga och moralfilosofiska lärdomarna (vv. -). Han kunde ha gjort detta avsnitt mycket längre. Goda exempel från den svenska latindiktningens värld på långa, konstfulla beskrivningar av lärda studier och peregrinationer finner vi exempelvis i Ericus Iacobi Skinnerus epithalamium till Johan III:s bröllop () (några exempel citeras nedan), i Venceslaus Clemens epithalamium till Johan Skyttes bröllop (), där de olika disciplinerna och deras huvudinnehåll och nytta omnämnes i synnerligen eleganta poetiska vändningar i ett avsnitt omfattande helahexameterrader, och i Olof Hermelins hyllning till Erik Dahlberg, när denne som generalguvernör anlände till Livland (), en lysande dikt, där Dahlbergs ambitioner och bildningsväg skildras i  faktaspäckade hexameterrader. Widekindis rader ter sig ganska bleka i jämförelse med de ovan nämnda.  Tulli florida verba] Att nämna Marcus Tullius Cicero som det främsta exemplet på en vältalare var givetvis en självklarhet. Skinnerus säger i sitt ovan nämnda epithalamium till Johan III att kungen i sin ungdom hade lärt sig latin så bra att “om Tullius finge höra Dig tala latin, skulle han inte kritisera ett enda ord” (Ut si te Latio forsan sermone loquentem/Tullius audiret, verbum non carperet ullum).  veterum monumenta Sophorum] Vi kan här återigen jämföra Skinnerus epithalamium, där samma fras faktiskt används: (Omniaque evol27 Morhof, Polyhistor, I, I, XIX:4 (1747: 1, p. 216).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=