Camoenis ... etc. ] Widekindi säger här alltså att Stiernhööks utomordentliga insatser skall leva vidare bl.a. på grund av att han, såsom i detta poem, besjunges i diktningen. Att denna tanke förs fram på detta vis kanske förvånar nutida läsare. Men Widekindi ansluter sig här till en gammal klassisk tematik, som förekommer ofta, både i antik latinsk litteratur och i nylatinsk diktning, som uttryck för författarens självmedvetna stolthet. Några exempel: Cicero hävdar i talet Pro Archia poeta () att ingen längre skulle ha vetat vem Achilles var, om inte Homeros hade besjungit honom: Quam multos scriptores rerum suarum magnus ille Alexander secum habuisse dicitur! Atque is tamen, cum in Sigeo ad Achillis tumulum adstitisset: “O fortunate” inquit “adulescens, qui tuae virtutis Homerum praeconem inveneris!” Et vere; nam nisi Ilias illa exstitisset, idem tumulus, qui corpus eius contexerat, nomen etiam obruisset. Den klassiska latinska litteraturens mest berömda ställe som behandlar den här saken är utan tvivel Horatius kända alkaiska strof i Carm. ,, ff.: (“Det levde tappra män före Agamemnon; men alla dessa ansätts nu obegråtna och okända av en lång natt, eftersom de saknar en helig siare [som besjunger dem]”.) Både Cicero och Horatius har nog inspirerats av Pindarus formuleringar i det sjunde nemeiska odet om skaldernas roll som ryktbarhetens garanter. Temat lever alltså kvar i renässansens och de följande epokernas litteratur. Daniel Hensius, den store holländske humanisten som har citerats tidigare, formulerar mycket explicita tankar om det här orsakssammanhanget i sin panegyrik till Gustav II Adolf 50 Vixere fortes ante Agamemnona multi: sed omnes inlacrimabiles urgentur ignotique longa nocte, carent quia vate sacro. 50 Du Cloux, sid. 56.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=