den ålder då han med någon behållning kunde göra en lärd studieresa, greps han av en glödande längtan att fara till främmande länder, en längtan som jag för min del icke alls anser klandervärd. Ty obetydliga och tarvliga själar sitter kvar hemma, fästade vid sin torva, men den själ som har mer av gudomlig kraft efterliknar himlen och gläder sig över att vara i rörelse, som en stor man har påpekat.83 Erik kunde för övrigt åberopa sig på exempel från sin egen familj, vilka stimulerade honom, i första hand faderns, ty denne hade själv levt i Tyskland.” (Cum vero jam ea esset aetas, ut cum fructu peregrinari posset, ingens illum ardor caepit in Exoticas proficiscendi, nec meo quidem judicio reprehendendus: Humiles istae et plebeiae animae domi resident et adfixae sunt terrae suae, illa divinior est, quae caelum imitatur et gaudet motu, ait vir quidam magnus. Habebat praeterea domestica Exempla, quibus incitabatur, praecipue vero patris, qui et ipse olim in Germania vixisset.[B 1]) gerere ... rem ... in usum] Erik hade nått den ålder då han kunde bli nyttig för Fäderneslandet. Stiernhöök berör dessa förhoppningar på slutet i sitt tal, där han på ett för tröstetalstopiken typiskt sätt bemöter de sörjandes olika argument: “Men han hade ju nu kunnat vara sitt land till nytta” (Sed prodesse patriae jam poterat) får en tänkt interlokutör säga. Stiernhöök genmäler att det hade han säkerligen kunnat vara på det förnämligaste sätt. Men genom att han fick dö så ung slapp han också uppleva de besvikelser och nederlag som ofta drabbbar män i karriären och han slapp också utsättas för de ödets bedrägliga växlingar som hemsöker män i höga positioner. “Icke allt beror på vår duglighet, mycket beror på ödet också” (non omne in virtute, multum etiam in fortuna positum est [C 3]), säger Stiernhöök. Den iakttagelsen är givetvis generellt sann, och Stiernhööks åhörare och läsare kan dessutom inte ha undgått att tänka på vad som bara en generation tidigare hade drabbat många 83 I marginalen meddelas att den store mannen är Justus Lipsius. Just vid denna tid, ett kvartssekel efter sin död, var Lipsius ett av de största namnen inom den lärda världen, känd för sina utgåvor av Tacitus och Seneca, genom sin omfattande brevväxling och framför allt kanske genom sinPolitica.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=