RSK 7

utnyttjar sina klassiska föregångare, använder sig av den poetiska diktionens hävdvunna möjligheter och den uppsättning av idéer och motiv som stod latinskalder till buds. I min kommentar har jag försökt visa på beroendet av de klassiska latinska författarna och även på likheten, i ämnesval och tematik, med Widekindis samtida, de skaldebröder och latinprosaister som var verksamma under den svenska stormaktstidens senare del.  (1651), Andreas Swarvult (1668). Därjämte försåg Widekindi sin Historia belli Sveco-Moscovitici decennalismed ett antal inledande små poem som karakteriserar det stora krigets hjältar, såsom: In Effigiem Caroli IX, In Effigiem Gustavi Adolphi, In Sveciae Principem Carolum Philippum, In Effigiem Jacob De la Gardie, In Knaesium Mikael Suischi, etc. 14 Bland de främsta kan nämnas ovan nämnde Johannes Columbus och Erik Lindschöld (16341690), som båda var yngre än Widekindi. Den följande generationen av latindiktare representerar nog den svenska latinlitteraturens höjdpunkt. Bland de många framstående latinisterna i den skaran bör man kanske i första hand erinra om Petrus Lagerlöf (1648-1699) och Olof Hermelin (1658-1709?). Det var ingalunda fråga om någon isolerad grupp av kammarlärda som ägnade sig åt musiska övningar av detta slag. Latindiktning var en självklar färdighet för beslutsamma framåtsträvande män i karriären. Lindschöld, exempelvis, var som statssekreterare och sedan kungligt råd Karl XI:s högra hand i genomförandet av reduktionen och i realiteten den främsta drivkraften bakom etablerandet av den svenska autokratin, och Olof Hermelin var som statssekreterare närmast under Piper ansvarig för Karl XII:s korrespondens under polska och ryska fälttågen.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=