RSK 7

ohan Olofsson Dalkarl, adlad Stiernhöök (-), har i den svenska rättshistorieforskningen beskrivits som “den mest framstående juristen i Sverige under -talet”och han har av eftervärlden erhållit hedersbenämningar, sådana som “den svenska lagfarenhetens fader” och “vår förste rättshistoriker”.1 Det är framför allt det på latin författade arbetet De iure sveonum et gothorum vetusto (Om svears ochgötars forna rätt) från, som förlänat honom dessa eftermälen. När Gustav och Carin Olin grundade Institutet för rättshistorisk forskning var det därför naturligt att välja Stiernhöök till dess portalfigur. Den medalj som Svenska Akademien  lät prägla till hans minne har blivit kännemärket för Institutets verksamhet. Gustav Olins särskilda intresse för Stiernhööks liv och verk är skälet till att hans storverk utgavs i faksimil och kommenterad översättning till svenska som de första banden i institutets skriftserie Rättshistoriskt bibliotek ( resp. ). För att fira -årsminnet av Stiernhööks födelse utgav institutet som tjugonde bandet i serien II, Rättshistoriska studier () en minnesskrift med forskningsbidrag under titeln Johan Olofsson Stiernhöök. Bio-        J 1 Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria, 1946, s 22.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=