SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FYRTIOÅTTONDE BANDET NERENIUS & SANTÉRUS FÖRLAG AB, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
✓ *«»
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FYRTIOÅTTONDE BANDET NERENIUS &: SANTÉRUS FÖRLAG AB, STOGKHOLM 1 DISTRIBUTION
f* ;■ -■ r fc • w*: V X' • -f ' f, r- *■ t - Z r>.-
PAR FROHNERT Kronans skatter och bondens bröd DEN LOKALA FÖRVALTNINGEN OCH BÖNDERNA I SVERIGE 1719-1775 LUND 1993
Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1993 Doctoral Dissertation. Department of Historv, StockholmUniversity, S-10691 Stockholm. Abstract During the early modern period, by means of taxes the state transferred a large part of the peasants’ surplus production to officials who partly were state-sustaining. The collection of taxes was thus a central focus of class conflict. Howdid the local administration and especially tax collection function in the interaction between state and peasants? In mv analysis, Weber’s ideal-tvpes for an estatedetermined administration and a rational bureaucracy are used. During the Age of Liberty (17191772), the parliament, w'here the estate of peasants w'as represented, dominated political life. The recruitment of bailiffs was pre-bureaucratic in the sense that the most important qualification was practical work experience. Wages paid as goods-in-kind had a feudal character as they were delivered by certain peasants; this in itself prevented a bureaucratization. The civil officials investigated, who never belonged to the nobilitv, could thanks to the income of their offices buv property. Normally, tax collection in the investigated bailiwicks of Västernärke and Säter in central Sweden functioned fairly well. There was not, however, anv question of a formal rationality which aligned itself with the comprehensive system of regulations but rather of a goal-oriented rationality. The local variations were great and the legal rights of the peasants were often infringed. During years of dearth and social unrest (for example the uprising of Dalecarlia in 1743), major problems arose, especially in the Dalecarlia bailiwick Säter, where taxation was tied to the coppermining. Tax arrears increased to ca. 50 %. The peasants, who were self-owning, were active and conflicts over charcoal arose. Policies on tax collection were, however, generally lenient. Loans of grain fromthe Crown ameliorated the famine and eased the payment of taxes; these loans were especially important in Säter which depended on import of grain. The inspection trips of the Attorney-General of 1750-53 and 1773-74 show that the peasants to a high degree were at the mercy of the local civil officials when the control of the countv governor was weak. Key words: local administration, peasants, tax collection, interaction, dearth, peasant uprising, goal-oriented rationality, Dalecarlia, Närke. ISBN 91-85190-47-0 ISSN 0534-2716 Pär Frohnert och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB, Lund 1993 Den på titelbladet avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Till minaföräldrar
: :: • . : i ' * - 4 • ’ f \ i ,
Förord Krigsarkivet skärtorsdagen 1993 Äntligen! Skönt att nu få slå sig ned framför datorn för att blicka tillbaka. Att skriva en avhandling är i första hand ett ensamarbete, men utan den hjälp, stöd och välvilja jag hela tiden mött vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet och frän annat håll hade det inte gått att ro i land projektet. Först vill jag tacka mina två handledare. Docent Birgitta Ericsson gav mig ämnet för min C-uppsats och uppmuntrade mig att fortsätta. Jag fick uppdraget att skriva det svenska bidraget i Admmistrasjon i Norden på 1700-talet, ett arbete som välvilligt understöddes av professor emeritus Sven A. Nilsson. Det livaktiga seminariet »Centralmakt och lokalsamhälle» blev oerhört viktigt för mig, liksom de nordiska projektseminarierna. Tack Birgitta för din aldrig sinande uppmuntran, djupa sakkunskap, pedagogiska klokhet och trevlig samvaro. Birgitta har vänligen läst manus och kommit med värdefulla påpekanden. Professor Christer Winberg kom till Stockholm 1985 och har sedan dess, trots återbördande till Göteborg, varit min handledare. Hans skarpsinniga kritik har varit synnerligen viktig. Jag riktar ett varmt tack till dig Christer för det stora arbete du lagt ned på läsning av manus och ditt spårsinne för svaga punkter. Det är flera somläst slutmanus. Professor emeritus Herman Schiick är jag ett stort tack skyldig, inte enbart för de nyttiga innehållsliga och språkliga kommentarerna utan också för viktigt stöd och uppmuntran. Professor Klas Amarks konstruktiva kritik har lett till substantiella förbättringar. T.f. professor Lars Nilsson har gett mig många tänkvärda synpunkter, både på språk, formoch innehåll. Tack! Bland mina tidigare seminariekamrater - som alla gett sitt bidrag - vill jag särskilt nämna docent Harald Gustafsson och fil.dr. Per-Arne Karlsson med vilka jag periodvis dagligen dryftat avhandhngsproblemen, i forskarkorridoren, uppe på institutionen eller under vänskaplig samvaro under fritiden. Ni har båda under alla åren vant flitiga läsare och lagt ned mycken tid på att penetrera arbetsrapporter och kapitelutkast, som i ett efterhandsperspektiv framstår som synnerligen ofärdiga. Ett varmt känt tack! År 1987 lade jag fram ett utkast till kapitel 7 på professor Eva Österbergs seminarium i Lund. Det var mycket värdefullt. Tack för engagemang och hjärtlig gästfrihet! Likaså kom ett seminarium på Riksarkivet, där jag fick presentera ett sammandrag av avhandlingen, att bh viktigt. Härför vill jag tacka tidigare riksarkivarien Sven Lundkvist som själv hade värdefulla kommentarer.
X Flera har stått mig bi. För viktiga synpunkter på kapitel 7, vilka kom att betyda mycket för hela det fortsatta skrivandet, tackar jag docent Per Thullberg. Professor emeritus Ingrid Hammarströmhar gett mig goda råd i begynnelsen av arbetet. Av fil.kand. Anders Claréus fick jag excellent hjälp med diagrammen. Ph.d. Marie-Louise Rodén har översatt summary och abstract. Med kamraterna i Fredagsklubben fördes många spännande diskussioner. Min nuvarande arbetsgivare Krigsarkivet gav mig tjänstledighet under några viktiga veckor då slutkapitlet tog form. Sist, men inte minst, har Historiska institutionen varit en stimulerande och trivsam arbetsplats, det sistnämnda inte minst Kerstin Israelssons förtjänst. Tack allihopa! Ett tack också till personalen vid Riksarkivet och än mer vid Landsarkivet i Uppsala, särskilt landsarkivarie Lars Otto Berg. Forskningsarbetet har välvilligt finansierats av Institutet för rättshistorisk forskning. För detta och för att avhandlingen har kunnat upptas i Institutets skriftserie är jag mycket tacksam. Ett alldeles särskilt tack till vännen dr. Therese Quadflieg, Munster, vars stöd haft stor betydelse för avhandlingsarbetet. För min familj - Marion, Robert och Juliana - har min bortavaro vant mindre angenäm. Att ni har stått ut! Nu kommer jag hem! Även om Marion på flera sätt bistått mig med arbetet på diagram, noter, käll- och litteraturförteckningar, ligger min tacksamhet på ett annat plan. Tack alla tre för att ni finns!
Innehållsförteckning Kapitel 1. Inledning 1.1. Utgångspunkter 1.1.1. Problemet 1.1.2. Lokala ämbetsmän i centrumi senfeodalismens Europa 1.1.3. Senfeodala ämbetsmän mellan Webers idealtyper 1.1.4. Lokala ämbetsmän vid den statliga maktutövningens gränser i det absolutistiska Europa 1.1.5. »Motstånd» och »uppryckning» — positionsförskjutningar mellan bönder och statsmakt i 1700-talets Europa och Sverige? 1.1.6. Svensk förvaltningshistorisk forskning 1.1.7. Summering 1.2. Undersökningens uppläggning 1.2.1. Frågeställningar och disposition 1.2.2. Källmaterial och metod 1.2.3. Avgränsningar Kapitel 2. Bakgrund 2.1. Den lokala förvaltningsapparaten 2.2. Undersökningsområden 2.2.1. Västernärkes fögderi 2.2.2. Säters fögderi 1 1 1 3 5 9 14 21 23 25 25 26 28 29 29 35 35 41 Kapitel 3. De lokala ämbetsmännens karaktäristika - karriär, utbildning, social hemvist och materiella villkor ... 48 3.1. Inledning 3.1.1. Syfte 3.1.2. Forskningsläge 3.1.3. Frågeställningar och disposition 3.1.4. Källmaterial, metodiska överväganden och avgränsningar 3.2. Rätt man pä rätt plats - karriärvägar, utbildning och kronans utnämningspolitik 3.2.1. Rekryteringen av kronofogdar 1719-1809 3.2.2. Anställningsvillkor — borgen, revers och ackord 3.2.3. Sammanfattning och diskussion kring kronans utnämningspolitik 48 48 48 51 51 53 53 59 61
XII 3.3. De lokala ämbetsmännens sociala hemvist 3.3.1. Säters och Västernärkes lokala ämbetsmän 3.3.2. Tjocka släkten - Skånes fogdar 1719-1809 3.3.3. Sammanfattning 3.4. De lokala ämbetsmännens ekonomiska villkor 3.4.1. Inkomster i tjänsten 3.4.2. Beskattning och utgifter i tjänsten 3.4.3. Privata inkomstkällor 3.4.4. Hemma hos fogdar och häradsskrivare - ståndsmässig levnadsstandard 3.4.5. Länsmännens ekonomiska villkor 3.4.6. Sammanfattning 3.5. Slutsatser 63 63 66 71 74 74 76 77 80 85 87 88 Kapitel 4. Omstritt regelverk i stabil struktur 4.1. Inledning 4.2. Regleringen av uppbördssystemet - en kamp om daler och spann målstunnor 4.2.1. Taxeringen och upprättandet av längder för uppbörden 4.2.2. Själva uppbörden 4.2.3. Leveranser och restantier 4.2.4. Redovisning, balanser och revision 4.3. Kontroll och disciplinåtgärder 4.4. Slutsatser 94 94 94 95 98 101 103 106 108 Kapitel 5. Mångsyssleri men mest uppbördsarbete- den lokala förvaltningens vardag 110 5.1. Inledning 5.1.1. Syfte 5.1.2. Forskningsläge 5.1.3. Frågeställningar och disposition 5.1.4. Källmaterial, metod och avgränsningar 5.2. Kvantitativ analys 5.3. Årets gång - den lokala förvaltningens säsongsbundna sysslor 5.4. Kronans man på platsen 5.5. Uppbördspraxis 5.5.1. Vidlyftiga längder och trilskande taxeringsmän - förberedelser inför uppbörden 5.5.2. Uppbörden — fogde och allmoge öga mot öga 5.5.3. Fogdens leveranser och allmogens restantier - räkenskapens timme för allmogen 110 110 110 112 113 113 122 125 128 128 133 141
XIII 5.5.4. Redovisning och balanser - räkenskapens timme för fogden 5.5.5. Revisionen - ett effektivt kontrollinstrument? 5.6. Lag och ordning 5.7. Allt i allo - Övriga uppgifter 5.8. Slutsatser 149 155 159 161 165 Kapitel 6. Den lokala förvaltningen på prov under nöd- och orosåren 1741-45 och 1771-75 173 6.1. Inledning 6.1.1. Frågeställningar och disposition 6.1.2. Forskningsläge 6.1.3. Källmaterial, metod och avgränsningar 6.2. Västernärke 6.2.1. Bakgrund 6.2.2. Uppbörden i Västernärke - stabilt system under påfrestningar 6.2.3. Undsättningsspannmål i fogdens händer 6.2.4. Närkes fogdar och Dalupproret 1743 6.2.5. Soldater på marsch och knorrande bönder - durchmarscherna i Västernärke på 1740-talet 173 173 173 177 178 178 180 189 193 195 6.3. Säter 6.3.1. Bakgrund 6.3.2. Uppbörden i Säter - kris men inget sönderfall 6.3.3. Från privat entreprenad till socknens angelägenhet - undsättningsspannmålen i Säter 6.3.4. I allmogens våld - Dalupproret och ämbetsmännen 6.3.5. Berg med balansproblem 6.4. Slutsatser 198 198 201 212 222 232 233 Kapitel 7. Maktmissbruk, mutor och ekonomiskt fiffel. Justitiekanslern granskar den lokala förvaltningen 1748-1775 243 7.1. Inledning 7.2. Missförhållanden inom den lokala förvaltningen kommer i dagen - inspektic)nsresorna 1748-53 7.2.1. Resornas tillkomst 7.2.2. Gerdesschölds resor 1750-53 - en översikt 7.2.3. Allt väl vid länsstyrelser och tmg? 7.2.4. Gerdesschöld träffar själv allmogen - grava missförhållanden kommer i dagen 7.3. En ny regim stärker sitt grepp - justitiekanslerns resor 1773-74 257 7.3.1. Tillkomsten av inspektionsresorna 243 246 246 247 249 254 257
XIV 7.3.2. Liljestråles resor 1773-1774 - en översikt 7.3.3. Justitiekanslerns granskning av Örebro län 7.3.4. KronofogdeJonas Ingman - en studie i fiffel och bcåg 7.3.5. Liljestråles allmänna intryck under inspektionsresorna 7.4. Slutsatser 258 259 266 269 270 Kapitel 8. Slutsatser och utblick Noter Bilagor Källor och bearbetningar Förkortningar Mynt och mått Summary 278 296 341 346 360 363 364
Förteckning över diagram Denförsta siffran anger kapitel 2: 1 Jordnaturens sammansättning i Västernärke år 1734 och 1774 ... 3: 1 Fördelning efter yrke av sökande och utnämnda till de ordinarie kronofogdetjänsterna 1719-72 och 1773-1809 3:2 De skånska kronofogdarnas sociala ursprung, uttryckt i faderns högst uppnådda befattning, 1719-72 och 1773-1809 3:3 De skånska kronofogdarnas giftermål 1719-72 och 1773-1809. Svärfädernas ställning 3:4 (1) De skånska kronofogdarnas söners högst uppnådda befattningar 1719-72 och 1773-1809 (2) De skånska kronofogdarnas svärsöners högst uppnådda befattningar 1719-72 och 1773-1809 5: 1 Uppdelning efter sakområden av inkommande brev till fogdarna i Säter och Västernärke från länsstyrelserna 5:2 Uppdelning efter formell typ av inkommande brev till kronofogdarna i Säter och Västernärke från länsstyrelserna 5:3 Kronofogdarnas i Säter och Västernärke handläggning av inkommande brev från länsstyrelserna 5:4 Debiterade behållna skatter och balanser vid uppbördsårets slut 1734-70 i Säters och Västernärkes fögderier 6: 1 Debiterade behållna skatter i Västernärkes fögderi åren 1740-45 och 1770-75 6:2 Debiterade behållna skatter och balanser vid uppbördsårets slut 1740-45 och 1770-75 i Västernärkes fögderi 6:3 Inbetalningar kalenderåren 1741-45 och 1770-75 till lantränteriet i Örebro av uppburna skattemedel av kronofogdarna i Västeroch Östernärke 6:4 Debiterade behållna skatter i Säters fögderi 1740-45 och 1770-75 6:5 Behållna debiterade skatter och balanser vid uppbördsårets slut 1741-45 och 1770-75 i Säters fögderi s. 39 s. 55 s. 67 s. 68 s. 69 s. 70 s. 114f. s. 117f. s. 120 f. s. 142 s. 181 s. 183 s. 183 s. 202 s. 205
Förteckning över kartor Denförsta siffran anger kapitel 2: 1 Örebro län under perioden 1720-1775 2: 2 Västernärkes fögderi under perioden ca 1720-1775 2:3 Kopparbergs län under perioden 1720—1775 2:4 Säters fögderi under perioden 1720-1775 7: 1 Justitiekanslerns inspektionsresor år 1750 7:2 Justitiekanslerns resa 9/1-20/2 1751 i Dalarna 7:3 Justitiekanslerns inspektionsresor 1773 och 1774 . s. 36 37 s. s. 42 43 s. s. 247 s. 248 s. 259 Förteckning över bilagor Denförsta siffran anger kapitel 2:1 Landshövdingar i Örebro län 1719-75 2:2 Landshövdingar i Kopparbergs län 1719-75 3: 1 Fyra släktkretsar bland Skånes kronofogdar 1719-1809 4: 1 Uppbördens gång 5: 1 Översikt över källmaterialsituationen för tvärsnittsundersökningarna av ämbetskorrespondensen i Säters och Västernärkes fögderier åren 1734 och 1763/69/70 7: 1 Klagomål mot kronofogde Jonas Ingman i Alvsborgs län inkomna till justitiekansler Liljestråle i april 1773 7:2 Felaktigheter framkomna vid justitiekansler Liljestråles restrannsakningar i kronofogdeJonas Ingmans fögderi 1773 s. 342 s. 342 s. 342 s. 342 s. 343 s. 344 s. 345
1. Inledning 1.1. Utgångspunkter 1.1.1. Problemet »Fogden, befallande och hård; han lurar på ditt välstånd, din arvedel och gård». Så negativt beskrivs fogden hos Karlfeldt, som med honom också räknar fjärdingsmannen till de Fem farliga F-en. Den senare beskrivs som »fogdens låga redskap och länsmans dräng».' Denna bild av de lokala ämbetsmännen hade gamla anor. I lustspelet »Slåtterölet eller kronfogdarne» (1787) av Carl Envallsson^ är de medverkande fogdarna två gubbsjuka äldre herrar som skryter omsin makt och utan skrupler utnyttjar sin ställning för att få flickans hand. Den ene fogden gör en föga smickrande jämförelse mellan sig själv och gästgivaren: Vi ju in specie lika blifwa: Xför V Och sju för tu Brukar jag, somfogde skrifva. Ni somtractör. Det samma gör. Troligen bidrog just fogdarnas löjliga figurer till styckets enorma popularitet på scenen.^ Även i äldre språkbruk finns flera exempel på föraktet för de lokala ämbetsmännen. Allmänt nedsättande är »länsman» i betydelsen »sur, skarp rest av tobak somvid piprökning icke förbrännes». »Ge fogden» respektive »länsmannen skjuts» har använts i betydelsen göra sitt tarv, vilket knappast kan sägas uttrycka någon större uppskattning. Det senare uttrycket skall enligt Vilhelm Moberg ha varit i bruk i hans barndom. Andra uttryck skvallrar dock om ett visst erkännande av ämbetsmännens yrkesskicklighet: »länsmansöron» användes sålunda om »god hörsel».'* Uttrycken för föraktet mot ämbetsmännen är i sig intressanta, men kan naturligtvis inte ligga till grund för generella påståenden omförvaltningen i äldre tid. I denna avhandling vill jag undersöka hur den lokala förvaltningen, och därvid särskilt uppbörden, i praktiken fungerade i 1700-talets Sverige och hur det möte mellan statsmakt och bönder somhär ägde rumtog sig uttryck.
2 Hur kunde de expanderande statsmakterna under den tidigmoderna perioden med hjälp av en numerärt ofta mycket begränsad kår av lokala ämbetsmän kräva in ofta höga skatter och få fram soldater? Detta i ett samhälle där det stora folkflertalet knappast kan ha ansett sig få något utbyte för pålagorna i formav gemensamma nyttigheter, som i en ’välfärdsstat’ av modernt snitt. Ur ett europeiskt perspektiv pågick under perioden 1500-1800 en kontinuerlig statsbildningsprocess, som genom sin nära koppling till de många och kostsamma krigen, krävde kraftigt ökade resurser. För att få in skatter, administrera utskrivningar och upprätthålla lag och ordning var statsmukterna tvungna att skaffa sig en bättre utbyggdförvaltning, både på central och lokal nivå. De avgörande stegen i denna process hade i Sverige tagits redan under 1600talet. Den lokala civilaförvaltningen — med kronofogden, häradsskrivaren och länsmannen - under perioden ca 1719-75, som undersöks i denna avhandling, hade fått sin utformning under det karolinska envåldet på 1680-talet. Begreppet ’bönder’ bestäms i avhandlingen i relation till att den lokala förvaltningen utgör undersökningsobjekt. Det står för den stora massan i befolkningen - allmoge och ibland undersåtar används som synonvma begrepp. I praktiken är det dock nästan enbart hemmansägare eller landbor somfigurerar i undersökningen, och eftersom enskilda personer sällan framträder används också det kollektiva begreppet lokalsamhälle. I vissa fall uppmärksammas den lokala förvaltningens kontakter också med andra samhällsgrupper och då används ibland uttrycket skattebetalare. Den lokala statliga förvaltningen sätts i fokus i denna undersökning. Däremot behandlas inte den lokala självstyrelsen - främst i form av sockenstämman - även om detta antagligen hade kunnat ge ytterligare belysning till avhandlingens problematik. Skälet är arbetsekonomiskt. Det finns flera motiv till valet av tidsperiod 1719-1775. Avhandlingsämnet växte fram i anslutning till mitt arbete med den svenska delen av boken Adrninistrasjon i Norden på 1700-talet (1985) som tillkominom projektet Centralmakt och lokalsamhälle - beslutsprocess i 1700-talets Norden. För svensk del undersöktes frihetstiden. Under denna epok hade riksdagen en dominerande maktställning vilket på papperet gav undersåtarna bättre möjligheter att påverka styrningen av förvaltningen. Detta ger i sig en särskild infallsvinkel på avhandlingens grundproblem. Anledningen till att undersökningen går in på de första åren av den gustavianska regimen är att jag undersöker missväxtåren i början av 1770-talet och därför vill följa åren närmast efter för att se hur skatterestantier reddes ut och spannmålslån återbetalades. Härmed ges också möjlighet att jämföra om de två olika politiska regimerna avspeglar sig i förvaltningens hantering av nödårens problem. I kapitel 3, där de lokala ämbetsmännens karaktäristika undersöks har undersökningsperioden utsträckts ända till 1809 därför att denna typ av undersökningar kräver längre tidsperioder för att förändringar skall framträda.
3 1.1.2. Lokala ämbetsmän i centrumi senfeodalismens Europa De flesta europeiska länder var under den tidigmoderna epoken feodala — dvs. karaktäriserade av att samhällets överskott främst omfördelades genom utomekonomiskt tvång,^ och av att statsmakten hade tagit över stora delar av denna ornjördelningsuppgift. Den viktigaste konfliktytan gick mellan räntebetalande bönder och ränteägare. Både privatpersoner och kronan var ränteägare. Inslaget av kapitalistiska relationer var betydande under 1700-talet, men den nödvändiga klassbasen för ’ancien régime’ var den feodala jordägarklassen vilket demonstreras av att regeringarnas ideliga reformförsök under andra hälften av 1700-talet föll på motståndet från denna grupp.^ En central skillnad i innebörd gentemot det snävare politiska feodalismbegreppet är att skatterna betraktas som feodalräntor eftersom tillägnelsen skedde under samma grundförutsättningar somför den lokala feodalräntan. Feodalism i betydelsen överföring av delar av böndernas överskott (merprodukt) till härskande grupper i samhället genom utomekonomiskt tvång är enligt min mening det mest brukbara begreppet. Denna syn företräds mest utpräglat inomden historiematerialistiska idétraditionen, men bruket av begreppet med en vidare innebörd än den rent statsrättsliga är idag allmänt spridd. Man kan också påminna omdet samtida språkbruket: den franska nationalförsamlingen avskaffade den 11 augusti 1789 »la régxmefeodale»d Mot bilden av feodalismen som den dominerande samhällsformationen i Europa från tidig medeltid till franska revolutionen, kan man invända att begreppet blir så vitt och omfattande en så lång tidsrymd att det blir intetsägande. Kritiken pekar dock snarast på behovet av en finare fasindelning av feodalismen, än på begreppets bristande relevans. En aspekt som bör lyftas fram är statsutgifternas art som i sig säger mycket omvilka klassintressen som var statsbärande. De militära kostnaderna utgjorde 1 de flesta stater lejonparten av kronans utgifter. I övrigt gick medlen åt till att bekosta förvaltningsapparaten (som till stora delar var en uppbördsapparat), hovet samt till att upprätthålla den inre ordningen. Förcielningen av utgifterna visar att det inte var fråga om en ’välfärdsstat’. Ett centralt begrepp är i detta sammanhang ’absolutism’, som har använts för en rad stater under 1600- och 1700-talen. Delar av forskningsdebatten tar upp frågor som nära berör mina utgångspunkter och därför skall här några ord sägas omdenna. En central punkt i den marxistiska diskussionen kring absolutismen har varit frågan om dess karaktär. Var absolutismen kapitalistisk och borgerlig eller feodal?** Den marxist som kanske ägnat frågan mest uppmärksamhet är Perry Anderson. Han menar att det avgörande kriteriet är att de feodala produktionsförhållandena - tillägnelsen av det agrara överskottet genom utomekonomiskt tvång - bestod. Därmed kunde den feodala aristokratin hålla sig kvar
4 somhärskande klass. En »lokal feodalränta» uppburen av feodalklassen, avlöstes av en »central feodalränta» (Porsjnev) uppburen av kronan genom skattesystemet. Anderson ser absolutismen som »en omorganiserad och revitaliserad mekanismför feodalt herravälde» Statsmakternas nya uppgift att via skattesystemet sköta viktiga delar av omfördelningsfunktionen i samhället talar för att denna period (ca 1500-1800) bör betraktas som enfas med särskilda karaktäristika. Kronans roll somde härskande klassernas redskap blev tydligare och dess makt stärktes kraftigt. Statsmakten kunde bäras upp av allianser mellan grupper av adeln och borgerliga intressen; där dock de förra hade det avgörande inflytandet. Med det valda feodalismbegreppet blir det naturligt att tala om ett feodalt samhälle även när statsmakten är stark och skatterna utgör ett väsentligt inslag i omfördelningen. På detta sätt uppfattar jag absolutismen som en möjlig fas av feodalismen. Däremot menar jag att användningen av begreppet absolutismsom en generell fasbeteckning kan bli missvisande (begreppet har ibland använts i denna betydelse) eftersombegreppet bör användas omdet formella statsskicket. En rimligare fasbeteckning är istället ’senfeodalism\ Detta begrepp skulle då innefatta karaktäristika som förekom i de flesta europeiska länder från slutet av 1500talet till slutet av 1700-talet. Det avgörande kriteriet är här att staten har övertagit en väsentlig del av omfördelningen av samhällets överskott genomskattesystemet, men med bibehållna feodala produktionsförhållanden." ’Absolutism’ borde istället användas sombegreppsbestämning på nästa lägre nivå; nämligen om statsskicket. Det skulle då förbehållas de länder där furstemakten faktiskt på ett avgörande sätt lyckades tränga tillbaka ständerorganen från den politiska scenen, som i t ex Preussen, Danmark, det karolinska enväldet i Sverige. Begreppet absolutism har ibland använts i en bredare betydelse som en beteckning på en period med vissa särskilda karaktäristika. Eftersom flera av de framträdande europeiska makterna från mitten av 1600-talet till in på 1800-talet verkligen också i politisk mening var absolutistiska är det lätt att förstå att begreppet ’smittar av sig’. Inom den marxistiska forskningen har absolutismen behandlats som en särskild fas; ibland såsomen nödvändig fas för uppkomsten av industrikapitalismen. Som konstaterades ovan har denna diskussion utifrån ett ’samhällsformationsperspektiv’ haft det goda med sig att mera djupliggande politiska och socio-ekonomiska förhållanden har uppmärksammats." Hur passar då 1700-talets Sverige konkret in på ovanstående beskrivning av ett senfeodalt samhälle Ännu vid 1700-talets början var ca en tredjedel av bönderna, såsom frälsebönder, direkt bundna till adliga jordägare (av vilka många förvisso tillhörde nyadlade ämbetsätter). Tillägnelsen av överskottet skedde genom utomekonomiskt tvång. Skatte- och kronobönderna stod genom skatt och avrad i ett
5 principiellt likartat förhållande till kronan. Skattebonden kan sägas ha »ägt . . . »rätten att betala skatten av jorden till . . . jordens ränteägare, dvs. till kronan» (Lars Herlitz).'"* Kronans ämbetsmän - varav många var adliga - stod indirekt i samma relation till bönderna som frälseägarna eftersom kronans inkomster till största delen användes för deras avlöning. Efter reduktionen var denna ’indirekta’ relation ganska ’direkt’ för alla de ämbetsmän som genom indelningsverket hade sin avlöning från bestämda bönder. Hit hörde främst officerarna vid de indelta regementena men också de flesta övriga regionala och lokala ämbetsmän - bl.a. de somskall undersökas här. Att officerarna betraktade bönderna som ’sina’ framkommer när de i riksdagen vid några tillfällen begärde tillstånd att själva få av- och tillsätta dem.'^ Politiskt sett behöll adeln sin dominans (bl.a. fastställd i grundlagarna), men vissa borgerliga grupper utgjorde också viktiga statsbärande skikt. Bondeståndet (dvs. skatte- och kronobönder) var representerat i riksdagen men spelade länge en andraplansroll. Ståndet hade inflytande på bevillningarna och beviljade vid flera tillfällen höjningar. Bondeståndets närvaro i riksdagen förändrade inte statsmaktens grundläggande karaktär under frihetstiden - statsutgifterna gick alltfort till största delen till krigsmakten (över 60 %).'^ 1.1.3. Senfeodala ämbetsmän mellan Webers idealtyper Det är välkänt att Max Weber ägnade stor uppmärksamhet åt förvaltningens karaktäristika och utveckling. Den fortgående byråkratisering som Weber menade sig kunna följa i den västerländska historien var för honom tillsammans med kapitalismens framväxt det viktigaste elementet i den process där rationalitet får en allt större betydelse i de allra flesta sociala och samhälleliga förhållanden. Jag kommer i avhandlingen att använda mig av Webers idealtyper för en rationell byråkrati och för en ståndsprägladförvaltning. Det finns flera skäl att använda både Marx och Weber för att belysa avhandlingens problemkomplex. För det första vdl jag understryka att den historiematerialistiska utgångspunkt som jag har valt att anknyta till är allmänt hållen och har flera beröringspunkter till andra forskningstraditioner med ett tydligt konfliktperspektiv. Detta menar jag finns hos Otto Hintze, den moderna absolutismforskningen, den nyare tyska forskningen om böndernas möjligheter att göra »motstånd» och forskningen inomprojektet »Centralmakt och lokalsam17 hälle». För det andra har marxister alltid haft problem med att få in förvaltningen i sina teorier. Marx skrev själv mycket lite om detta och var allmän i sina utsagor; härifrån kommer synen på staten och dess förvaltning som »den härskande klassens redskap». Marxisterna har generellt sett ägnat liten uppmärksamhet åt samhällsformationerna före kapitalismen. Moderna marxister som Göran
6 Therborn har problematiserat begreppet. Han menar att man måste ta en inre utveckling inom statsmakten - överbestämd av samhällsförhållanden - i beaktande omman vill undersöka klassdominansens utformning.'''* De båda utgångspunkterna - konfliktperspektivet med senfeodalismen och Webers idealtyper kring förvaltningen - används som två strålkastare somfrån olika håll får belysa avhandlingsproblematiken. Webers idealtyp om den rationella byråkratin hänger nära samman med hans resonemang kring legal auktoritet.*^ I sin användning av begreppet »Herrscbaft», som brukar översättas med auktoritet lägger Weber innebörden »sannolikheten för att en bestämd befallning åtlyds av en viss grupp människor». Den legala auktoriteten är en av Webers tre idealtyper för legitim auktoritet. De övriga tvä är den karismatiska och den traditionella. Kriterierna för den legala auktoriteten sammanfaller till stora delar med idealtypen för den rationella byråkratin. Den legala auktoriteten'wAzr pä lagar och bygger pä att samhället genomsyras av en inställning att lagar rörande samhällets alla områden kan stiftas och avskaffas. Lagstiftningen sker genom en formellt korrekt lagstiftningsprocess. Ytterligare kriterier är att förvaltningen har en rationell struktur indelad i sakavgränsade kompetensområden och karaktäriseras av formrationalitet i förvaltningspraxis. De fackutbildade ämbetsmännen är valda eller formellt utnämnda och har sitt ämbete som profession. Samhällsmedlemmarna åtlyder lagar och ämbetsmän pä olika befattningar men intepersonen ifråga som råkar sitta pä en viss post.*' Weber sätter upp sex kriterier för den rationella byråkratin. Med »rationalitet» avser Weber närmast kalkylerbarhet, förutsägbarhet och regelbundenhet. Han talar också omden »moderna» byråkratin, eller ibland bara ombvräkratin.’’ 1. fasta sakavgränsade kompetensområden 2. utvecklad ämbetshierarki 3. skriftliga dokument och arkiv som grund för ämbetsutövningen 4. ämbetsverksamheten förutsätter teoretisk utbildning 5. ämbetet kräver ämbetsmannens hela tid 6. ämbetsutövning pä grundval av generella regler Det viktigaste kriteriet är att förvaltningen utövas efter eti generellt regelverk. I Webers rationella byråkrati är formrationaliteten viktigare än målrationaliteten i myndighetsutövningen. De generella reglerna skall sä långt möjligt tillämpas pä samma sätt oavsett de specifika förhållandena och vilken person som ämbetsmannen har att göra med (likhet inför lagen är en viktig sida av Webers byråkrati).-^^ Weber uppehåller sig särskilt kring ämbetsmännens ställning (punkterna 2, 4 och 5). Med den utvecklade hierarkiska strukturen följer fasta karriärvägar.
7 Utnämningarna görs av överordnade ämbetsmän, och ämbetsmannakollektivets kontroll över tillträde till ämbetena kan bli stark. Kravet på teoretisk utbildning stegras ofta genomatt särskilda examina krävs för tillträde till förvaltningen. Ett viktigt ändamål med utbildningen är inlärning av förvaltningens generella regler, i första hand formerna för förvaltningen. De höga utbildningskraven och ämbetet som en heltidssyssla innebär att ämbetet blir ett livskall, eftersom klättrandet i karriärstegen måste påbörjas i tidiga år. En viktig sida av ämbetsmannens ställning är den disciplin han är tvungen att underkasta sig - en trohet inte mot överordnade personer utan mot regelsystemet. I en »ren» byråkrati utgår ämbetsmannens ersättning i en fast penninglön. När lönen istället bygger på att han får nyttja förmåner somegentligen tillkommer härskaren (den styrande makten) - såsom skatter, tjänster eller brukningsrätt - talar Weber om en »prebendal» ämbetsorganisation. I den rena byråkratin är lönens storlek relaterad till platsen i ämbetshierarkin, som även ger en bestämd social status, bl.a. i form av ett rangsystem. Ytterligare en markering är särskild lagstiftning rörande ämbetsmannens person. Mot att ämbetsmannen underkastar sig ämbetet som ett livskall garanteras han en trygg tillvaro, vilket inbegriper pension på ålderdomen.’^ Begreppet ’byräkratisering’ står för den process varvid förvaltningen närmade sig idealtypen för en rationell byråkrati. För Weber hör den rationella byråkratin samman med den massdemokrati som hade växt fram under 1800-talets andra hälft och med de moderna kapitalistiska företagen. Ibland talar Weber också om den moderna byråkratin. Min användning av begreppet senfeodalism och modern förvaltning innebär ingen logisk motsättning eftersom motsägelsefullheten i begreppen senfeodalismoch modernitet hade sin direkta motsvarighet i denna epoks verklighet. Historiskt framvuxna samhällsstrukturer levde sida vid sida med strukturelement som verkade dynamiskt och i ett senare skede komatt få mycket stor betydelse.’^ Men Weber diskuterar också byråkratiska tendenser under tidigare skeden. Han hävdar bl.a. att byråkrati vanligen hänger samman med en utvecklad penningekonomi. Den »moderna» statens framväxt under medeltiden sätter han i samband med byråkratiska tendenser. Under alla epoker har härskaren (kronan) kunnat få en starkare position gentemot feodaladeln om ämbetsmännen var vad Weber kallar »plebejer», dvs. personer som saknat sådan egendomsom medförde hög social ställning. Under den tidigmoderna perioden är juristernas plats i förvaltningen ett tydligt exempel på detta. (Somjag utrett ovan var dock monarken i grund och botten beroende av feodaladeln.) Weber ser, vilket är av särskilt intresse här, en särskild koppling mellan byråkratin och de politiska ståndens framväxande och maktställning. Vi kan sålunda konstatera att Weber räknar med glidande övergångar och inslag av byråkratiska tendenser under vad han på ett ställe kallar den »förbyråkratiska» tiden.
8 Webers idealtyp om »förvaltning med ståndsstruktur», som sammanhänger med den »traditionella auktoriteten», används i undersökningen som en motpol till den rationella byråkratin. Dessa två ’fasta’ punkter ger en skala att relatera de empiriska resultaten till. Härmed kan byråkratiseringen - som är en process - lättare fångas in, än om bara en punkt skulle ha definierats. Genom att undersökningarna sträcker sig över en period om ca 50 år (och i några avseenden 90 år) fångas dynamiken in. Som redan framgått uppfyllde inte den svenska lokala förvaltningen under frihetstiden kriterierna för en rationell byråkrati. Frågan måste då ställas vilka konkreta institutionella hinder som fanns för en byråkratisering. Idealtypen om den ståndspräglade förvaltningen sammanhänger med den traditionella auktoritetens, vars grundval ytterst är tron på en gammal helig ordning och härskarmakt. Nya lagar kan inte stiftas, utan för att förändra lagstiftningen måste äldre lagar ’återupptäckas’. Förvaltningen har inga sakavgränsade kompetensområden och den genomsyras av ämbetsmannens personliga trohet till härskaren och inte av någon abstrakt ämbetsplikt. Något formellt regelverk för förv^altningen existerar inte. Weber räknar med två varianter av förvaltning under den traditionella auktoriteten; förutomden patriarkaliska varianten uppställer han kännetecken för en förvaltning med ståndsstruktur. Han menar att formerna för statsmakten under den »förbyråkratiska epoken» rör sig mellan dessa två typer av förvaltning. En ståndsprägladförvaltning^^ kännetecknas av: 1. ämbetsmännen är inte personliga tjänare till härskaren, utan tvärtom oavhängiga personer från högre stånd 2. ämbetsmännen har antingen tilldelats ämbetet av härskaren eller på lagligt vis förvärvat det (t.ex. genomköp) 3. ämbetet kan inte godtyckligen fråntas ämbetsmännen 4. uppdelningen av förvaltningen i olika områden är inte sakligt betingad utan härrör från ämbetsinnehavarnas konkurrens om myndighet och intäkter 5. disciplinbegreppet är okänt inomförvaltningen, som istället regleras av »tradition, privilegium, feodala eller patrimoniella trohetsrelationer, ståndsära och ’god vilja’» 6. ämbetsmännen förfogar över förvaltningsinstrumenten och kan därför sköta sina ämbeten på ett självständigt sätt. Ett intressant fenomen somWeber har uppmärksammat är vad han kallar »stereotypering». Han diskuterar fenomenet vid behandlingen av den patriarkaliska förvaltningen, men jag menar att man vid studiet av förvaltning generellt bör vara uppmärksam på detta. Genom ämbetmännens successiva tillägnande av ämbetena inskränktes centralmaktens möjligheter att göra rationella förändringar i organisationen. Den fasta strukturen med stabila förvaltningsrutiner
9 kan ibland i förstone framstå sombyråkratisk, men det yttre skenet bedrar. Från de marxska och weberska hö)derna ’sänker’ vi oss i nästa avsnitt ned till forskningsläget rörande den lokala förvaltningen i det absolutistiska Europa. 1.1.4. Lokala ämbetsmän vid den statliga maktutövningens gränser i det absolutistiska Europa Karaktäristiskt för de starka stater som växte fram under 1600-och 1700-talen är att furstemakten lyckades tränga tillbaka ständerorgan och korporationer i en strävan att skapa enhetsstater med full central auktoritet för statsmakten över ett visst territorium. De »intermediära krafterna» förlorade avgörande inflytande till furstemakten. Huruvida betoningen bör ligga på furste- eller ccMtr^i/makt är omdiskuterat och sammanhänger med diskussionen omabsolutismens sociala bas. Enligt Olwen Hufton var endast England, Ryssland och Sverige ’moderna’ stater i den ovannämnda betydelsen. Denna förenklade bild ses mot tidigare förhållanden präglade av utskiftad och decentraliserad skall makt.-^° Under perioden utvecklades en statsideologi som gjorde anspråk på absolut överhöghet och betonade suveränitetens odelbarhet. Organismsynen på samhållet, med mycket gamla anor, utvecklades markant under perioden. För det ’gemensamma bästa’ var de olika stånden, och därmed individerna, tvungna att underkasta sig många inskränkningar. I flera länder kom kyrkan att utnyttjas för att föra ut denna ideologi. Fo/;rzlagstiftningen, som ingrep på en rad områden för att upprätthålla samhällsordningen, innebar att statsmakten kunde tränga allt längre ned på lokal nivå. Utvecklingen tog lång tid, och det är först på 1700-talet som statsmakterna generellt sett över huvud taget hade resurser till detta. Den äldre forskningen kring absolutismen betonade ensidigt det rationella och genomgripande i statsmakternas maktutveckling och uppbyggnaden av nya förvaltningar. Till denna forskningstradition hör de klassiska tyska arbetena om Preussen vilket sågs som ett föregångsland. Inställningen till absolutismen var positiv eftersom man såg den som ett närmast nödvändigt stadium före en konstitutionell monarki.^’ Det är värt att framhålla att en av Webers viktigaste källor för byråkratiteorin var denna »historiska skola». Han har kritiserats för att vara alltför bunden vid den preussiska utvecklingen.'^^ Sedan 1950-talet har absolutismforskningen alltmer kommit att uppmärksamma gränserna för statsmakternas maktutövning. Ständerorganens fortsatta betydelse har ägnats mycket forskning. Statsmakterna nådde inte alls den rationalitet och effektivitet somtidigare tillskrevs dem. Man har lyft fram den lokala förvaltningens svaghet som berodde på brist på maktmedel, de lokala ämbetsmännens utsatthet i balansgången mellan överordnade myndigheter och under-
10 såtar, samt deras förankring i och lojaliteter till lokalsamhället.-^'* Både Otto Brunner och Gerhard Oestreich hävdar att det var först med »reformabsolutismen» på 1700-talet somstatsmakten förmådde tränga ned på lokal nivå och in i »huset». Man har också blivit på det klara med att även i de absolutistiska staterna var i praktiken många intressenter inblandade i den politiska beslutsprocessen. I en översikt 1986 skrev Ernst Hinrichs att absolutismforskningen därför måste inriktas på att ta reda på hur statsmakternas förvaltningsapparater »funktionierte» Ett särskilt område som har lyfts fram är skatteväsendet. Ekonomiernas agrara karaktär med stora inslag av s)älvhushållningsproduktion utgjorde grundproblemet. I dessa feodala ekonomiska strukturer (ancien-régime-typ), som åtminstone tidvis balanserade på svältens rand, innebar ekonomiska fordringar från en statsmakt ofta problem med försörjningen. Svårigheterna började redan vid taxeringen. En aktuell värdering av jorden var så arbetskrävande att den i praktiken var ogenomförbar. Resultatet blev jordeböcker som kunde släpa efter med flera hundra år och ’frusna’ )ordskatter. En ofta använd lösning var en överföring av ansvaret för fördelningen av skatterna till den lokala enheten — byn, socknen eller godset - som kollektivt gjordes ansvarig för en viss skattesumma. Statsmakternas bristande resurser att handha skattesystemet på lokal nivå medförde att man ofta blev beroende av de lokala jordägarna för indrivningen. En annan lösning var skatteförpaktningen. De stora lokala variationerna - olika provinser, landskap, härader, ja ibland socknar och byar kunde ha förhandlat till sig olika villkor - parat med otalet olika skatteposter och pålagor som lagrats över varandra i århundraden till ett oöverskådligt lappverk, bidrog starkt till de stora uppbördsproblemen. Ännu för 1700-talet är denna bild till största delen intakt. Att skattesystemen var en mycket sårbar punkt framgår med all önskvärd tydlighet i samband med de kostsamma krigen. Beskattningen hörde också till de viktigaste faktorerna bakom bondemissnöje och uppror. Det fanns en viss förkärlek för indirekta skatter, men det finns också exempel på höjningar av jordskatterna (England). Över huvud taget uppvisar 1700-talet med de ’upplysta despoterna’ många försök till skattereformer somdock oftast misslyckades. I forskningen framträder två möjligheter som stod statsmakterna till buds. Tvångslinjen innebar utbyggnad av kontrollapparaten, medan samförståndslinjen gjorde parlament och andra ständerorgan delaktiga i skattesystemet. ’Samförståndet’ rådde mellan jordägare och kronan eftersom bönderna i de flesta stater stod utanför ett formaliserat politiskt inflytande. Fastän den internationella forskningen inte har uppmärksammat de självständiga bönderna i någon större utsträckning, tycker jag ändå att man kan hävda att ovanstående två linjer har framskymtat som de enda alternativen. Detta gäller också svensk forskningsdebatt kring skatteuppbörden. Så vitt jag kunnat finna är Gudmund Sandvik ensam om att föra fram en tredje möjlig 36 37
11 huvudförklaring till att bönderna betalade sina skatter. Han har undersökt hur det norska skattesystemet fungerade under 1700-talet. Även här förelåg ett tvång, men under kreditmarknaden eftersom bönderna inte kunde dra på sig skatteskulder (som offentliggjordes) om de ville ha nya krediter. Skattesystemet vilade inte på fysiskt våld och möjligheterna för kronan att utmäta livsnödvändiga ägodelar inskränktes. Skattebetalningarna hängde nära samman med timmerhandeln. Bönderna fick kredit hos ämbetsmän och köpmän och levererade sedan timmer som betalning. Systemet fungerade väl så länge skattenivån upplevdes somnågorlunda rättvis. Gabriel Ardant, som ägnat skatterna i Frankrike mycken forskarmöda, understryker att man är tvungen lämna den normativa nivån och konkret undersöka praxis för att begripa hur skattesystemet fungerade.’* Ett annat område som har uppmärksammats är disciplineringen. Statsmakterna strävade efter att skaffa sig en lojal och effektiv ämbetsmannakår. Den månghundraåriga kampen i Frankrike mellan »officiers», ämbetsmän med rötterna i provinserna, och »commissaires», som kungamaktens verktyg, är välbekant. Nya generationer av kommissarier integrerades i lokalsamhället och kronan förlorade successivt kontrollen över dem. Disciplineringen var nära kopplad till en pnvilegiering. Mot att de underkastade sig en viss disciplin garanterades ämbetsmännen en ståndsmässig försörjning och en upphöjd social status. Regelsystemet kring den formella sidan av maktutövningen och ämbetsmännens ställning, var under 1700-talet på de flesta håll ännu tämligen outvecklat. Så var den »régime disciplinaire» som fanns i Frankrike av sedvanerättslig karaktär och utan klara gränser. Ambetsöverträdelser bestraffades inte efter en bestämd skala utan genom uteblivna pensioner och »gratifikationer». De grövsta brotten som föll under den allmänna lagstiftningen bestraffades med frihets- och kroppsstraff. Innan )ag tittar närmare på det svenska och nordiska forskningsläget kring absolutismoch 1700-tal, finns det anledning att stanna upp inför frågan omdet är relevant att ställa 1700-talets Sverige emot de kriterier på absolutism som brukar användas i ett kontinentaleuropeiskt sammanhang. Det kan tyckas att det viktigaste kriteriet på en absolutistisk stat - att ständerorganen hade förlorat det avgörande inflytandet till furstemakten - inte var uppfyllt i frihetstidens Sverige. Talar man om styrelseskicket är detta korrekt. Här hade genom 1719-20 års författningar »Riksens ständer» fråntagit monarken dennes makt. Men hur statssuveräniteten centraliseras kan iakttas också i Sverige. Utgångsläget var emellertid ett annat än i de flesta övriga europeiska länder. Sverige hade aldrig haft fast utbildade och formaliserade provinsständer och ’parlements’. ’Landsortsmöten’, som hade varit vanliga under 1500-talet, fick minskad betydelse under 1600-talet (de förbjöds i 1660 års additament) och försvann nästan helt under 1700-talet. Landet hade sålunda endast ett ständerorgan vilket understryker karaktären av enhetsstatd° 39
12 En centraliserad statsmakt, med en hierarkiskt uppbyggd funktionsuppdelad förvaltning, som hade trängt ned på lokal nivå, fanns redan sedan 1600-talet. Den förstärkta centraliseringen från det karolinska enväldet kom ständerna i stor utsträckning att behålla. På denna viktiga punkt passar således Sverige väl in i mönstret för de absolutistiska staterna. Skatteuppbörden sköttes helt av kronans förvaltning; ständerna hade ingen parallell uppbördsapparat vilket var vanligt på kontinenten, och inte heller frälsejordägarna skötte någon statlig uppbörd. Det är värt att framhålla att ingen skatteförpaktning förekommit efter ett misslyckat experiment i början av 1600-talet. Den dominerande delen av statsutgifterna i frihetstidens Sverige gick till krigsmakten och därmed huvudsakligen till den adliga officerskåren. Även kyrkan hade effektivt dragits in i den ökade statliga kontrollen över undersåtarna.^' Med den politiska omvälvningen 1718—20 inträffade ett viktigt brott i ideologiskt hänseende. Regeringsformen komi praktiken att garantera ständerna den högsta statsmakten (formellt sett behöll monarken denna ställning). Den teokratiska statsideologin från enväldet blev överspelad, men kom att avlösas av en ideologi med strukturella likheter. Ständerna sökte ikläda sig en odelbar makt och fann sig obetagna rätten att uppträda somdömande instans, och kom även att blanda sig i mål av rent privaträttslig karaktär. Ytterligare ett exempel som hänger nära samman med den ideologiska sidan är ständernas utvidgning av området för sin maktutövning genom den omfattande politilagstiftningen. Genom överflödsförordningarna komi allt högre grad gränserna för statsmaktens traditionella kompetensområde att överskridas. Om man därför lägger tonvikten vid en odelad statsmakt med överhöghetsanspråk istället för vid det monarkiska, finns det goda skäl att hävda att också frihetstidens statssystem hade absolutistiska drag. Betydelsen av de politiska omvälvningarna åren 1718-1723 i ett övergripande perspektiv har träffande beskrivits av Werner Buchholz, som anknyter till Oestreichs periodisering av den tidigmoderna epoken. »Reduktionen . . . och den samtidiga om- och nyorganiseringen av militär- och förvaltningsapparaten, somfick sin bekräftelse i 1696 års stat, hade slutgiltigt gjort den svenska staten till en ’militär-, ekonomi- och förvaltningsstat’. Inte heller frihetstidens ständer vred tillbaka historiens hjul mot ökade lokala friheter. Omvälvningen 1718-20 var av politisk natur, och förde knappast med sig strukturellaförändringar för stat och samhälle» (min kursivering)."*- Av ovanstående karaktäristik av 1700-talet framgår att framväxten av en stark stat i Sverige hade nästan 100 år på nacken. Sven A Nilsson kategoriserar Sverige under 1600-talet som en »militärstat». På flera punkter skilde sig dock Sverige från kontinentens stater. Statsmakten uppvisade i många avseenden en större effektivitet än i andra länder. Så organiserades redan tidigt ett tämligen välfungerande skattesystem. Reduktionen innebar en ytterligare förstärkning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=