22 Sveriges statsfinanser 1719—1809 tar upp en rad basfakta om de institutionella ramarna, men också en del omuppbördspraxis och missförhållanden, som han har kunnat följa i de viktigaste källmaterialserierna inom de centrala myndigheterna/' Ett viktigt arbete är Bo Westerhults Kronofogde, häradsskrivare, länsman. Den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917Trots den bakre tidsgränsen (tyngdpunkten ligger runt år 1900) ger studien värdefulla upplysningar, ledtrådar och uppslag om 1700-talets förhållanden. I viss utsträckning intresserar sig Westerhult för samma frågor som jag, men hans intresse är mer fokuserat på förvaltningen och de lokala ämbetsmännen i sig. Ämbetsmännens ekonomiska ställning får ett stort utrymme i hans framställning. Frånvaron av ett konfliktperspektiv gör att en rad spännande frågor bara antyds. Westerhults sätt att använda utredningsmaterial från central nivå - som är hans viktigaste källmaterial - har både för- och nackdelar. Arbetsekonomiskt ger det en genväg, men materialets karaktär, t.ex. att det vanligen härrör från de lokala ämbetsmännens egna berättelser om sitt arbete, gör att resultaten kan misstänkas framstå somtendensiösa. Westerhult menar att de tre fögderitjänstemännen generellt var synnerligen självständiga gentemot länsstyrelsen. Åklagar- och polisfunktionen utövades nästan uteslutande av länsmannen medan fogdens arbete var koncentrerat på uppbörden och kontrollen över länsmännen. Westerhult karaktäriserar fogden som »kassör, kamrer och kontrollant». Mellan fogden och häradsskrivaren rådde ett förhållande av ömsesidig kontroll och samarbete.^'* Om de lokala ämbetsmännen under 1800-talet karaktäriseras som självständiga, kan man misstänka att denna karaktäristik också gäller 1700-talet. Westerhult har inte bortsett från de konkreta kontakterna med allmogen, men han har heller inte ägnat detta några mer djuplodande studier. Han jDekar på att det fanns många »förutsättningar för ... ett spänt förhållande» till allmogen, särskilt för fogden och länsmannen vid utmätningar, åklagar- och polisiära uppgifter. Även avlöningssystemet innebar påfrestningar i förhållandet till allmogen.Om uppbördspraxis menar Westerhult att tillvägagångssättet »skilde sig . . . inte mycket från det föreskrivna» eftersomkronans intresse här var så tydligt.Med tanke på ämbetsmännens självständighet och vår kännedom om balans- och restantieproblem under 1700-talet kan man fråga sig om denna bild kan vara giltig ens för 1800-talet? I Kenneth Awebros Gustaf lll.s räfst med ämbetsmännen 1772—1779 — aktionerna mot landshövdingarna och Göta hovrätt framkommer att både läns- och fögderiförvaltningen brottades med stora problem på 1770-talet. Justitiekanslern fann under omfattande inspektionsresor 1773-74 att fogdarna i flera fall hade stora balanser som stod outredda och att flera landshövdingar hade dålig kontroll över de underlydande. Räfsterna ledde till att flera fogdar och en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=