RB 48

Ill tierna under 1720-talet och i samband med 1741—43 års krig, men utgjorde annars inget problem.-^ Att skattebetalningarna här fungerade väl, kan innebära att Sandviks hypotes om de norska kredit-, skatte- och varuströmmarna stämmer in pä länets uppbördssystem. Sven Ingemar Olofsson menar att borgarna i Västerbotten kom att fungera som »formliga förpaktare» med en skara »egna» bönder. Först med den ekonomiska återhämtningen under 1750-talet började böndernas kreditberoende minska. Samma bild gäller för Finland där »majmiseriet» tycks ha varit utbrett. Det gick sä långt att borgarna själva tog hand omallmogens kvittensböcker. Flär kan tilläggas att lagstiftningen tillät att arbetarna vid bruken betalade sina skatter genombruksförvaltningen.'* Westerhult menar att uppbördspraxis under 1800-talet bör ha legat nära föreskrifterna, därför att uppgifterna var sä strängt reglerade och noga kontrollerade. Måhända var detta dä fallet, men denna typ av slutsatser, som till stora delar bygger pä ett normativt material, bör enligt min mening betraktas med skepsis. Westerhult motsäger sig delvis själv dä han samtidigt pekar pä att kontrollen över fogdens uppbörd var svär att upprätthålla och att stora balanser ofta förekom.'’ I kapitel 1 urskildes tre linjer i svensk forskning om kronans och allmogens kontakter rörande skattetrycket under perioden ca 1550-1720. Denna forskning rör främst krigs- och orosär, men några av de empiriska resultaten är relevanta att ta upp här. Det finns belägg för att fogdarna under 1600-talet hade problem med redovisningen och att de ibland skinnade allmogen. Den troligaste förklaringen till att de inte bestraffades särskilt härt är att kronan var beroende av den begränsade kären sombesatt specialkunskaper.^ I skånelandskapen tyder mycket pä att praxis väsentligt avvek frän bestämmelserna under 1600-talets andra hälft. Uppbörden sköttes löpande av länsmän och särskilda uppbördsmän, istället för av fogden pä de föreskrivna uppbördsstämmorna. Frän Norrland finns flera exempel pä att bönderna, främst under 1600-talets första hälft dä skattetrvcket periodvis ökade kraftigt, opponerade sig mot mantalssättning, extraskatter och utskrivningar. En rad metoder utnyttjades: skattesmitning, sockensuppliker, landstingsbeslut, riksdagsbesvär och uppvaktningar i Stockholm. Framgångarna var fä men ibland lyckades man uppnå omfattande lindringar. Klagomål mot skattesystemet som sådant var fruktlösa.^ De empiriska beläggen för en fungerande ’dialog’ mellan allmoge och krona rör främst ödeavkortnmgar och förmedlingar (nedskrivningar) av mantalet. Lokalsamhället deltog genom präster, sexmän, länsmän och ting. Pä 1680-talet fick landshövdingarna rätt att pröva avkortmngarna. De hade dock dubbla lojaliteter och var enligt Lars-Olof Larsson tvungna att anpassa sig efter »lokala konjunkturer». Allmogens representation genom socken, präst och länsman ersattes vid samma tid av häradsnämnden.^

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=