9 kan ibland i förstone framstå sombyråkratisk, men det yttre skenet bedrar. Från de marxska och weberska hö)derna ’sänker’ vi oss i nästa avsnitt ned till forskningsläget rörande den lokala förvaltningen i det absolutistiska Europa. 1.1.4. Lokala ämbetsmän vid den statliga maktutövningens gränser i det absolutistiska Europa Karaktäristiskt för de starka stater som växte fram under 1600-och 1700-talen är att furstemakten lyckades tränga tillbaka ständerorgan och korporationer i en strävan att skapa enhetsstater med full central auktoritet för statsmakten över ett visst territorium. De »intermediära krafterna» förlorade avgörande inflytande till furstemakten. Huruvida betoningen bör ligga på furste- eller ccMtr^i/makt är omdiskuterat och sammanhänger med diskussionen omabsolutismens sociala bas. Enligt Olwen Hufton var endast England, Ryssland och Sverige ’moderna’ stater i den ovannämnda betydelsen. Denna förenklade bild ses mot tidigare förhållanden präglade av utskiftad och decentraliserad skall makt.-^° Under perioden utvecklades en statsideologi som gjorde anspråk på absolut överhöghet och betonade suveränitetens odelbarhet. Organismsynen på samhållet, med mycket gamla anor, utvecklades markant under perioden. För det ’gemensamma bästa’ var de olika stånden, och därmed individerna, tvungna att underkasta sig många inskränkningar. I flera länder kom kyrkan att utnyttjas för att föra ut denna ideologi. Fo/;rzlagstiftningen, som ingrep på en rad områden för att upprätthålla samhällsordningen, innebar att statsmakten kunde tränga allt längre ned på lokal nivå. Utvecklingen tog lång tid, och det är först på 1700-talet som statsmakterna generellt sett över huvud taget hade resurser till detta. Den äldre forskningen kring absolutismen betonade ensidigt det rationella och genomgripande i statsmakternas maktutveckling och uppbyggnaden av nya förvaltningar. Till denna forskningstradition hör de klassiska tyska arbetena om Preussen vilket sågs som ett föregångsland. Inställningen till absolutismen var positiv eftersom man såg den som ett närmast nödvändigt stadium före en konstitutionell monarki.^’ Det är värt att framhålla att en av Webers viktigaste källor för byråkratiteorin var denna »historiska skola». Han har kritiserats för att vara alltför bunden vid den preussiska utvecklingen.'^^ Sedan 1950-talet har absolutismforskningen alltmer kommit att uppmärksamma gränserna för statsmakternas maktutövning. Ständerorganens fortsatta betydelse har ägnats mycket forskning. Statsmakterna nådde inte alls den rationalitet och effektivitet somtidigare tillskrevs dem. Man har lyft fram den lokala förvaltningens svaghet som berodde på brist på maktmedel, de lokala ämbetsmännens utsatthet i balansgången mellan överordnade myndigheter och under-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=