162 de privata skuldfordringarna. Antalet ökade under frihetstiden och statsmakten - ytterst riksdagen - uppmärksammade dem i ökad utsträckning. Förändringarna speglar ett allt större kapitalistiskt inslag i samhället både på det ekonomiska planet (genomökade skuldförbindelser) och på den ideologiska nivån. Formerna för utmätningarna reglerades i 1669 års exekutionsstadga och i 1734 års lag. I lagens utsökningsbalk stadgades att fogden måste ha landshövdingens order om utmätning när beloppet översteg 20 dsm. För domar som vunnit laga kraft under detta belopp kunde fogden direkt vidta utmätning. År 1747 höjdes gränsen till 50 dsm om de inblandade parterna bodde långt från residensstaden.'^-^ Lagstiftaren förutsatte redan år 1728 att fogdarna inte hade många utmätningar och ville därför inte ge dem någon särskild betalning för besväret, men förutsatte privat ersättning i cfe fall fogdarna befattade sig med större utsökningar. Lagstiftaren räknade även med att läns-, fjärdings- och nämndemän för det mesta blev ersatta på samma sätt, men eftersom de hade så låga löner fick gäldenären betala en särskild utmätningstaxa. Länsmännen skulle få 24 ösm och fjärdings- och nämndemän 16 ösmper dag. Utsöknmgsbalken är vag omexekutorns ansvar för utmätningen: det sägs att han skall svara för all skada omhan utan skälig orsak dröjer med utmätningen, och om han »slår under sig någon del af thet, som utmätit är» skall han efter domstolsprövning böta ett lika stort belopp som han tillgripit eller mista sin tjänst.År 1750 uppmärksammade justitiekanslern den långsamma handläggningen och året därpå ålades fogdarna att föra särskilda utmätningsdiarier. En avgörande skärpning kom med en förordning 1766. Frågan hade tagits upp vid riksdagen, eftersom »det nogsamt är bekant, huru som executorer och månge cronofogdar, i flere år, utmätning på laga kraft wundne domar och utslag, efter egit behag, innehållit» och det därmed hade hänt att borgenärernas fordran gått förlorad. Ständerna hade därför beslutat att exekutorerna kunde bh ersättningsskyldiga om de inte mom tre månader verkställde utmätningen. Fogden skulle heller inte »understå sig, at anförtro länsmannen en sådan förrättning, med mindre han omdess skyndesamhet i expedition är fulleligen försäkrad».'^^ Förordningen andas ett starkt misstroende mot de lägre ämbetsmännen. Ett karaktäristiskt drag för de yngre mössorna var just misstänksamheten mot ämbetsmännen. Frågan om tillkomsten av denna förordning maste jag här lämna därhän. Mycket talar för att utmätningarna var långt fler kring år 1770 än på 1730talet. Den huvudsakliga orsaken till ökningen var givetvis förändrade ekonomiska relationer. Med de skärpta bestämmelserna från 1766 måste det dessutom ha blivit mer lockande för borgenärerna att försöka driva in sina skuldfordringar. Mycket tyder på att det är den nya situationen efter 1 766 som den avsatte länsmannen Johan Lind i Gagnef beskrev 1774: »men sedan . . . börjades, 1 denna socknen fram för alla andra ... de sednare åren så anseenligit 164
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=