171 I förhandlingssituationer där den lokale ämbetsmannen framträdde som representant för kronan och dess egenintressen - t.ex. vid tiondesättning, bevillningstaxering och syner - hamnade han lätt i en utsatt mellanställning. Vid ancfra förhandlingar kunde ämbetsmannens roll snarare vara mecflarens, exempelvis vid uppgörelser mellan bergsintressen och allmogen i Dalarna. Samma funktion kan fogden och länsmannen ha haft när de närvar vid civila tvistemål vid tingen. Tidigare forsknings misstankar (utan redovisade belägg) om att åklagarsysslan redan under 1700-talet huvudsakligen vilade på länsmannen har till fullo bekräftats. I strid mot sin instruktion deltog fogden mer sällan och då huvudsakligen vid tingen på hemmaplan. Anledningen var nog att han helt enkelt inte hann. För länsmannen var uppgiften viktig, men likväl kan det ha varit så, att fogden ägnade fler dagar omåret åt tingen än länsmannen, somju bara behövde delta vid sin egen häradsrätt. Som åklagare upppehöll sig länsmannen i hög utsträckning — särskilt i Västernärke — med horsbrott, slagsmål och fylleri. Dessutom väckte han åtal om försummelser med skjuts, väglagmng o.dyl. Det mesta arbetet somåklagare fick länsmannen troligen lägga ned på förundersökningarna. Fogden i Säters fögderi tog ibland upp skatterestantier, vilket inte tvcks ha förekommit i Västernärke. Dragen av målrationalitet och partikularism gör att den lokala förvaltningen i väsentliga avseenden måste sägas avvika från kriterierna för en rationell byråkrati. Dessa faktorer utgjorde viktiga hinder för en byråkratisering. I den weberska idealtypen är generella regler för förvaltningen det grundläggande elementet, och detta får i stor utsträckning strvka på foten i 1700-talets svenska förvaltnmgs/7rtix;5. Å andra sidan är inte den ståndspräglade förvaltningens motpol på denna punkt - en avgränsning av ämbetsområdena genom ämbetsmännens konkurrens om inflytande och inkomster, och ämbetsmännens fria förfogande över förvaltningsinstrumenten - tillämplig. Några förändringar under perioden — särskilt jämfört med karolinsk tid - har berörts ovan. De centrala förändringarna inom den lokala förvaltningen kan man avläsa om man betraktar den från interaktionsperspektivet. Förändringarna speglar både allmogens successivt framflyttade positioner under 1700talet — som pekade fram emot 1789 och 1810 - och förbättrade möjligheter för ’kapitalistiska’ intressen att få igenom sina önskemål. 1 kapitel 4 kunde vi konstatera att skattebetalarnas möjligheter till kontroll över fogden vid uppbörden successivt skärptes under frihetstiden. Dessa förändringar bör ses i ljuset av ett allt starkare bondestånd. Inom ett område - de privata Htmätnmgarna — visar praxisundersökningen på intressanta och signifikativa förändringar. Volymen tilltog med stor sannolikhet, vilket skvallrar om att de kapitalistiska inslagen ökade i samhället. Den centrala punkten är dock att riksdagen alltmer kom att uppmärksamma ämbets-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=