147 Särskilt problematisk fann man indrivningen från ’beroende’ grupper som landbor, torpare oeh inhyses. De flyttade ibland sin väg innan indrivningsterminen inträffade och det var omöjligt att hålla reda på vart de tog vägen. Bergström och Egelström föreslog därför att både frälse- och skattejordägarna borde göras ansvariga. De framhöll att personerna ifråga ofta var medellösa, men menade att hemmansägarna borde kunna tillgodogöra sig utgifterna genom att ta ut det som arbete. De lokala ämbetsmännen förordade sålunda det ’danska’ system som tillämpades vid de svenska bruken, vilket på många sätt måste ha varit smidigare för kronan och särskilt för uppbördsmännen. Fdtersomfå restlängder bevarats är det svårt att uttala sig omhur restantierna fördelade sig på olika grupper bland skattebetalarna. Flodmans restlängd för 1765-68 ger dock intressanta inblickar och tyder på att det, åtminstone i Västernärke, var välbärgat folk somväntade längst. Hela 56 % av restantierna år 1767 fanns hos ståndspersoner - adelsmän på säterierna, brukspatroner, officerare och ämbetsmän — och många var skyldiga stora belopp. År 1768 stod samma grupp för 16 % och brukens folk för 39 % av restantierna. En överste och baron Silfverhielm på Medevi i Östergötland, som hade egendomar i Västernärke, blev en följetong för Flodman. Han resterade för bevillningar för samtliga år 1765-68. Flodman hade utan resultat begärt handräckning hos länsstyrelsen i Finköping för indrivning. Restskyldiga bönder upptogs i denna längd ofta kollektivt. Att vissa personer hade upptagits i restlängderna behöver inte betyda att de blev utsatta för utmätning. Länsman Lind i Gagnef tvekade inte när han slog fast att restindrivningen »föga eller litet skall angådt the bättre förmögne, utan merendels sådane, som minsta förmågan ägt och sällan kunnat giöra annan lefwerenng, än genom utmätningstwång.»"" Fogdarnas delegcring av rcstanticmdrivningen till länsmännen var vanlig i bägge fögderierna under hela perioden. De bevarade restlängderna i Säters fögderi från 1720-talet omtalar länsmännens handläggning som ett normalt fenomen. Länsman Lind tycks tillsammans med fjärdmgsmännen själv ha skött all indrivning i Gagnef 1746-1771. Från Örebro län finns flera belägg omkring år 1770 för att de flesta indrivningsorder delegerades."■' Uppgifterna pekar på att delegermgen blev allt vanligare. Flodmans restlängd för Västernärke över 1768 års medel tyder på att han s)älv handlade utmätningar hos brukspatroner, adel och andra ståndspersoner."'* fåur länsmännen delegerade utmätningarna tycks i stor utsträckning ha varit deras ensak. Johan Lind lät såluncfa sonen Eric, som omnämns som vice länsman, sköta indrivningar. 1776 dömdes Johan Lind att betala balansen om 1.474 dkmtill Fahlstedt."^ Hur indrivningen av restantierna konkret gick till framkommer endast sporadiskt 1 källmaterialet. Det normala torde ha varit att ett antal påminnelser först gjordes innan ämbetsmannen uppsökte den restskyldige för att få honom att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=