65 gått var fogden skyldig att bo inom sitt fögderi. I Västernärke satt fogdarna och häradsskrivarna på boställena under hela perioden 1719-1809, och bodde endast under begränsade perioder på annat håll.^^ Häradsskrivarens arbetsuppgifter gjorde det inte nödvändigt att han bodde i fögderiet. Att de valde att bo på annan ort är tydligt i Säter. Ingen av häradsskrivarna i fögderiet verkar ha bott där; de bodde vanligen i Falun, där även några av fogdarna periodvis var bosatta.Falun var sålunda inte endast säte för länsstyrelse utan periodvis också för delar av Dalarnas fögderiförvaltning. År 1750 bodde t.ex. både Säters fogde och häradsskrivare i staden samt ytterligare en häradsskrivare.^* Eftersomuppgifterna rörande länsmännen är sä magra har jag valt att redovisa dessa i ett sammanhang. Det tycks som ominslaget av bondelänsmän —dvs. bönder somsamtidigt utövade länsmanssysslan - var betydande i Säter och kanske också fanns i Västernärke. Söner efterträdde i några fall sina fäder, och det faktumatt länsmännen tjänstgjorde i flera decennier talar för att de var bondelänsmän. Socialt sett ville emellertid samtliga distansera sig frän allmogen genom att inte använda sig av patronymikon.^^ Avståndet till bönderna tycks ha varit kortare i Dalarna än i Närke. Ett talande exempel pä detta, somockså avslöjar mycket om synen pä namnbruket, är när länsmannen Anders Schedin i Näs utsågs till bondeledare vid Dalupproret, men dä valde att kalla sig Anders Andersson pä Lindesnäs. Ett annat belägg är den supplik som gagnefborna satte upp 1773 till stöd för sin länsman Johan Lind som suspenderats av landshövdingen. Allmogen framhöll att han hade »förwerfwat sig menighetens både allmänna och enskilte förtroende»; man saknade nu hans »räd och biträde i the themgemensamt rörande ärender». För att skärpa kontrollen tillsatte landshövdingen efter 1743 i Rättvik fyra länsmän efter varandra somhämtades frän den lägre förvaltningen i Falun. Landshövding Hamilton i Örebro skrev 1774 till kammarrevisionen att han hade utsett sin bokhållare Beckman till länsman i Värmland »i anseende till de fä sökande som sig till slike sysslor anmäla, hwaribland sällan någon gifwes som äger någon förmögenhet». I Kalmar län verkar bondelänsmän ha varit ovanliga redan pä 1720-talet. Där framstod istället länsmanstjänsten som en sluttjänst för en yrkeskarriär pä rent lokal nivå. Dessa skillnader, liksom uppgifterna frän Skåne, talar för att rekryteringsmönstren för länsmännen kan ha skiftat avsevärt mellan regionerna.^' Omkronofogde Spängborgs funderingar är 1773 kring länsmanssysslans besättande stämmer överens med verkligheten eller är uttryck för hans önskemål är svårt att avgöra, men i detta sammanhang är de av stort intresse. Spängborg (fogde i Östernärke) menade att eftersom sysslan var sä mångsidig borde det ställas krav pä »skicklighet ... i räkenskapswärket, oeconomie förordningar och allehanda expeditioner». »I anseende hwartill hwarken resolution pä all-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=