109 och det indelta krigsbefälet, och i vissa fall mot alla de tre högre stånden. Denna kamp tycks ha förts kontinuerligt under hela frihetstiden. Vad gäller skattetrycket så hade bondeståndet flera framgångar. Småpersedlarna slogs ihop, datum för utmätning framflyttades, treårsregeln för inkrävandet av skatterestantier infördes liksom periodvis fast markegång. Framgångarna var störst under 1740-talet, medan besluten 1756 och 1762 som höjde skatterna flyttade tillbaka böndernas positioner. Faktum kvarstår att grundskatternas realvärde urgröptes kontinuerligt genom att en del av räntorna hela tiden utgick till ett fast penningbelopp. Man bör uppmärksamma om och i så fall hur denna bondeståndets hjärtefråga avspeglat sig på lokalplanet. Misstänksamheten mot ämbetsmännen lyser igenom i bestämmelser som skulle stävja möjligheterna till ämbetsmissbruk som kunde skada allmogen. Förändringen av kontrollerna uppvisar en entydig trend. På punkt efter punkt lyckades bondeståndet via riksdagsbesvären få skärpta bestämmelser. Det gäller t.ex. debiteringen, allmogedeputerade vid markegångssättningen, och sockenstämmans indragande i restrannsakningarna från 1772. Mängden föreskrifter och ideliga justeringar och skärpningar rörande fogdarnas proprie balanser skvallrar om att det här fanns stora problem som man hade svårt att bemästra. 1 teorin hade fogdar och häradsskrivare en stark position genom innehavet av fullmakt eftersom de då endast kunde avskedas efter laga dom. Den andra sidan av samma mynt var att kontrollen från kronans sida åtminstone i författningarna var omfattande med en rad inbyggda säkerhetsspärrar. Disciplinmedlen var utförligt reglerade och föreskrifterna kring utredandet av fel och förseelser i tjänsten omfattande. Ämbetsmännen var skyldiga att bevaka sina underlydande, och fogden och häradsskrivaren som befann sig på samma nivå skulle även bevaka varandra. Den ståndspräglade förvaltningens kriterium om avsaknaden av disciplinbegreppet uppfylldes sålunda mte vad gäller regelverket.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=