77 Ett annat belysande exempel från 1743 härrör från Östernärke; vice kronofogden tvingades då lägga ut nästan 3.000 dsm för hö till en durchmarsch.^^ I samband med distributionen av undsättningsspannmål brådskade det ofta och fogdarna fick då betala ut forlöner till bönderna efter skjutstaxan. I regel fick fogden tillbaka de utlagda medlen från lantränteriet.^*^ Landshövding Cederström uppmanade Ingel Fahlstedt att själv ombesörja spannmålsuppköp hos ståndspersoner för de nödlidandes behov. I samband med uppbörden anar man i några fall en viss sammanblandning mellan ämbetsmannens privata affärer och kronans ekonomi. Som vi kommer att se i följande delkapitel tycks det ha förekommit att fogdarna gav allmogen privat kredit för uppbörden. Som vi skall se i de två följande kapitlen kan fogdarnas verksamhet (i långt mindre utsträckning gällde detta häradsskrivarna) betecknas som ekonomiskt riskabel. Påfallande många fick problem att reda ut sina balanser redan under sin livstid, för andra uppdagades balanserna vid deras död. I detta sammanhang har nog inte utläggen i samband med tjänsteutövningen varit utan betydelse, vilket tydligt framkommer i landsböckernas kapitalräkningar där fogdarnas fordringar på kronan kunde vara stora. 3.4.3. Privata inkomstkällor Vid sidan av inkomsterna i ämbetet varierade inkomstkällorna. Gårdsinnehaven kan både ses som en konkretion av vilken standard ämbetsmännen hade råd att upprätthålla och som en inkomstkälla. Av de ca tjugo personer, för vilka uppgifter finns om fastighetsinnehav, ägde tolv lantgårdar och sexton stadsgårdar. Ett exempel på att gårdsinnehav fungerade som en ren placering utan att användas som bostad är Sven Flodmans besittning av frälsehemmanet Mårsta om 1 mantal i Hardemo socken. Han valde att bo kvar på bostället och lät tjänstefolk sköta hemmanet, men gården låg så nära att han kontinuerligt kunde övervaka driften. Flodman ägde även en liten stadsgård i Örebro, som kan ha inbringat honom hyresinkomster, såvida han inte själv använde den vid sina täta besök i residensstaden. Fogdarna var visserligen förbjudna att idka spannmålshandel men med tanke på att de måste ha varit välunderrättade om prisskillnader och tendenser på marknaden och dessutom torde ha haft kontakter med spannmålshandlare kan man misstänka att de ägnade sig åt sådan handel. Den tidigare häradssknvaren i Säter, Johan Fontin junior, som från 1737 var fogde i Nedansiljan, hade vid sin död tio år senare stora skulder hos några
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=