8 Webers idealtyp om »förvaltning med ståndsstruktur», som sammanhänger med den »traditionella auktoriteten», används i undersökningen som en motpol till den rationella byråkratin. Dessa två ’fasta’ punkter ger en skala att relatera de empiriska resultaten till. Härmed kan byråkratiseringen - som är en process - lättare fångas in, än om bara en punkt skulle ha definierats. Genom att undersökningarna sträcker sig över en period om ca 50 år (och i några avseenden 90 år) fångas dynamiken in. Som redan framgått uppfyllde inte den svenska lokala förvaltningen under frihetstiden kriterierna för en rationell byråkrati. Frågan måste då ställas vilka konkreta institutionella hinder som fanns för en byråkratisering. Idealtypen om den ståndspräglade förvaltningen sammanhänger med den traditionella auktoritetens, vars grundval ytterst är tron på en gammal helig ordning och härskarmakt. Nya lagar kan inte stiftas, utan för att förändra lagstiftningen måste äldre lagar ’återupptäckas’. Förvaltningen har inga sakavgränsade kompetensområden och den genomsyras av ämbetsmannens personliga trohet till härskaren och inte av någon abstrakt ämbetsplikt. Något formellt regelverk för förv^altningen existerar inte. Weber räknar med två varianter av förvaltning under den traditionella auktoriteten; förutomden patriarkaliska varianten uppställer han kännetecken för en förvaltning med ståndsstruktur. Han menar att formerna för statsmakten under den »förbyråkratiska epoken» rör sig mellan dessa två typer av förvaltning. En ståndsprägladförvaltning^^ kännetecknas av: 1. ämbetsmännen är inte personliga tjänare till härskaren, utan tvärtom oavhängiga personer från högre stånd 2. ämbetsmännen har antingen tilldelats ämbetet av härskaren eller på lagligt vis förvärvat det (t.ex. genomköp) 3. ämbetet kan inte godtyckligen fråntas ämbetsmännen 4. uppdelningen av förvaltningen i olika områden är inte sakligt betingad utan härrör från ämbetsinnehavarnas konkurrens om myndighet och intäkter 5. disciplinbegreppet är okänt inomförvaltningen, som istället regleras av »tradition, privilegium, feodala eller patrimoniella trohetsrelationer, ståndsära och ’god vilja’» 6. ämbetsmännen förfogar över förvaltningsinstrumenten och kan därför sköta sina ämbeten på ett självständigt sätt. Ett intressant fenomen somWeber har uppmärksammat är vad han kallar »stereotypering». Han diskuterar fenomenet vid behandlingen av den patriarkaliska förvaltningen, men jag menar att man vid studiet av förvaltning generellt bör vara uppmärksam på detta. Genom ämbetmännens successiva tillägnande av ämbetena inskränktes centralmaktens möjligheter att göra rationella förändringar i organisationen. Den fasta strukturen med stabila förvaltningsrutiner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=