106 4.3. Kontroll och disciplinåtgärder Frågorna om kontroll över ämbetsmännen och sammanhängande disciplinåtgärder var mycket viktiga för alla tre Inblandade parter - kronan, ämbetsmännen och skattebetalarna. Därför ägnar jag demett särskilt avsnitt. En aspekt av problematiken är informationstillgången. Vad fick allmogen veta om de regler ämbetsmännen hade att följa? En rad bestämmelser upptar kravet på uppläsning av alla nya påbud från predikstol och vid häradsting. Vissa viktigare författningar skulle läsas upp årligen för allmogen. Detta gällde kronofogde- och häradsskrivareinstruktionerna samt missgärningsbalkens stadganden om straff för uppbördsmän som pålade allmogen olagliga skatter. Lagstiftningen försäkrade sålunda allmogen de yttre möjligheterna till kontroll. Rapporteringen uppåt kan delvis ses som ett led i kontrollen av de underlydande ämbetsmännen. Förutom den löpande rapporteringen och den omfattande redovisningen visar kravet på månadsdiarier att kontrc^llen bedömdes som angelägen. Kravet på att häradsskrivaren skulle betrakta alla ämbetshandlingar som kronans och lämna över dem i god ordning till efterträdaren vetter också mot informationssidan.^'* Ett annat viktigt element var den inbyggda kontrollen mellan olika ämbetsmän, främst de överordnades över underlydande, men också mellan tjänsteinnehavare på samma nivå, t.ex. häradssknvarens uppsyn över kronofogden. Ämbetsmännen var ofta ålagda ett personligt ekonomiskt ansvar för denna kontroll över sina kollegor. Speciellt bör landshövdingens övergripande ansvar för förvaltningen framhållas. Den allmoge ämbetsmännen var satta att stvra över hade flera möjligheter till insyn i ämbetsutövningen. Som vi sett var lokala förtroendemän och ombud för skattebetalarna indragna i kontrollen av uppbördens olika moment. Nämndemän och sexmän skulle delta vid mantalsskrivningen, ståndsrepresentanter vid bevillningstaxeringarna och vid markegångssättningen. På uppbördsmötena skulle särskilda ombud kontrollräkna de uppburna beloppen (vilket naturligtvis också låg i kronans intresse), kontrollörer utsedda av allmogen fick granska uppbördsarbetet, och även sockenskrivaren hade rätt att delta som allmogens representant. Vidare ägde restrannsakningarna av skatterestantier rum vid tingen (och vid sockenstämmorna), där lokalsamhället hade starkt inflytande. Debiteringen och kvitteringen av allmogens kvittensböcker kan också ses som ett kontrollmedel. Den ämbetsed som fogden och häradsskrivaren avlade vid ämbetstillträde, och den förnyade trohetseden till monarken vid regentskiften, var säkerligen inte tomma ord för dåtidens människor. De skulle svära vid Gud och stå till ansvar inför Kungl. Majt, kammarkollegiet och »hwar redeligh man>>. 72 75
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=