62 gustavianska tiden. Få personer hade varit länsman under sin karriär. Detta visar att kronofogdetjänsten tillhörde en karriärväg skild från länsmansbefattningen. En ny grupp, kammarskrivarna från kammarkollegiet, dök å andra sidan upp i slutet av frihetstiden. Att de gynnades berodde främst på stödet från det egna kollegiet, som utfärdade nya bestämmelser om befordringsgrunderna. Gruppen sökande från landskontor och -kansli fördubblade nästan sin andel bland de sökande, men hade svårt att göra sig gällande vid utnämningarna. I flera fall visade det sig fruktbart att närmare undersöka utnämningar som i förstone framstod somudda, t.ex. där den utnämnda hade påfallande få tjänsteår jämfört med övriga sökande eller en ovanlig befattning. Granskningen avslöjade för det första att det förekom konservering genom giftermål med fogdedottern eller genom sonens övertagande av faderns tjänst. För det andra anar man i flera fall att landshövdingens viktigaste bevekelsegrund var att den sökande tillhörde en ’landsstatssläkt’. Några fall där kammarskrivare fått ordinäre tjänster under den andra perioden visade sig vara tjänstebyten med åldriga fogdar. Dessa byten, liksom ytterligare några som framkommer, var säkerligen förenade med ackord. Trots upprepade förbud från statsmaktens sida hade varken landshövdingar eller kammarkollegium något att erinra. Tjänstebytena och ackorden var i stor utsträckning ett sätt att säkra ålderdomen i avsaknad av pension. Genom att något stanna upp inför rekryteringen av övriga befattningshavare inom landsstaten kan vi få perspektiv på fogdekarriären. Resultaten framstår p.g.a. de begränsade undersökningarna dock närmast somtentativa. Rekryteringen av häradsskrivarna liknar i mycket fogdarnas.Det är svårt att få reda på särskilt mycket om länsmännens bakgrund, och de spridda uppgifter som gått att ta fram är delvis motstridiga. (För att inte splittra behandlingen tas länsmännen upp nedan i kapitel 3.3.1. Här behöver bara så mycket sägas att det dels finns tydliga tecken på förekomsten av bondelänsmän i de två undersökningsområdena, särskilt i Dalarna, dels att länsmanstjänsten framstår som en sluttjänst och skild från fogdekarriären. Både landssekreterare och landskamrerer hade redan på 1720-talet universitetsutbildning i långt högre utsträckning än fogdarna. Flertalet landssekreterare hade studerat juridik, och från 1749 var de tvungna att ha juridisk examen. De hade vanligen auskulterat vid någon hovrätt och sedan arbetat somvice häradshövding eller inomden centrala förvaltningen. Tjänsterna kunde vara mvcket eftertraktade. Hela 35 personer sökte t.ex. den lediga posten i Örebro år 1745. Landskamrerernas bakgrund var en annan. De flesta hade arbetat somlandskontorister, många också som kronofogdar eller haft andra kamerala tiänster. Landssekreteraretjänsten ingick i viss utsträckning i den juridiska karriären med långt högre krav på teoretisk utbildning, medan landskamreraretjänsterna också stod öppna för karriärlystna kronofogdar. Landskamreraretjänsten tycks oftare ha blivit en sluttjänst medan det verkar ha varit vanligt att landssekreterarna avancerade till häradshövdingar, lagmän eller högre befattningar i Stockholm.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=