167 Bilden av de lokala ämbetsmännen som verkställare stämmer väl in på den weberska ämbetshierarkin, men tillägget om fogdarnas självständighet pekar snarast på en ståndspräglad förvaltning. Den förhärskande målrationahteten hänger nära samman med att anpassningen till lokala förhållanden var långt driven. En lokal praxis i varje län med avvikelser ända ned på sockenmvån var ett utmärkande drag. Detta partikularistiska drag är typiskt för ett feodalt samhälle och det är anmärkningsvärt att det har varit så beständigt trots 1600-talets vågor av förvaltningsreformer. Statsmakten respekterade den lokala självstyrelsen och skatteposter från 1600-talets mitt hade hundra år senare vunnit ett sådan stadga att de ansågs okränkbara. Detta innebar å andra sidan att allmogen hade svårt att få till stånd förändringar i skatter som man tyckte var särskilt tryckande. Kyrkoherde Sahlstedt i St. Tuna uttrvckte respekten för det hävdvunna sålunda: »Men thet som en gong är wordet giordt, har ej kunnat blifwit ogiordt. Therföre ock theremot är fåfengt klagadt».'"' Att denna partikularism - som säkerligen påverkade böndernas och bondeståndets politiska kultur - bestod så länge, har inte framhävts i nämnvärd grad i tidigare forskning. Förklaringen till partikularismen skall sökas dels i de ramar som den dåtida agrara ekonomin gav, dels i utfallet av tidigare och pågående interaktionsmönster mellan statsmakt och bönder (från konsens till konflikt). Partikularismen var ett viktigt hinder för en fortgående byråkratisering under 1700-talet. Särskilt tydligt framträder partikularismen i uppbörden, somframstår som en central kontaktyta i det senfeodala samhället, med en stor konfliktpotential. Upphördcfi fungerade generellt sett bra - skatterna betalades - och i huvudsak i tid. Även om det finns väsentliga skillnader mellan de två fögderierna måste resultatet sägas ligga i linje med den bild av en fungerande skatteuppbörd som Olofsson har funnit i frihetstidens Västerbotten. Detta betyder inte att uppbörden överallt skulle ha fungerat friktionsfritt eller efter regelverkets bokstav. Redan det faktumatt var tionde ’skattedaler’ utestod vid uppbördsårets utgång i Säters fögderi visar på detta. Skillnaderna mellan allmogens aktivitet i de två undersökta fögderierna i uppbördsfrågor är mvcket tydlig. Olikheterna påverkade avsevärt den lokala förvaltningens arbete. En viktig orsak till att allmogen i Dalarna i så stor utsträckning gjorde motstånd mot olika pålagor var de ekonomiska villkoren. Spannmål var en bristvara och därför var man beredd att slåss omvarje tunna. Men konfliktmönstret hängde också samman med den sociala strukturen: på flera sätt var det fråga om ett homogent samhälle där antalet ståndspersoner var litet och städerna var få och små. Flera fakta - t.ex. huvudbondesystemet — talar för att allmogen uppfattade sig vara del i ett egahtärt bondesamhälle som var berett att slåss för egna lokala rättigheter mot statsmakten och delvis mot andra grupper.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=