168 Orsakerna till att samma mönster inte återfinns i Västernärke är troligen flera: det var ett överskottsområde för spannmål vilket eliminerade en viktig konfliktanledning; den annorlunda sociala strukturen med stort inslag av frälsejord, stora säterier med högadel och brukspatroner på järnbruk kan också ha bidragit. Det är iögonfallande att inte en enda bonderiksdagsman skymtat i det undersökta materialet i Närke. Detta tyder på en passivitet bland skatte- och kronobönderna vilket illustreras av beräkningen av de behållna dagsverkspengarna i Östernärke. Å andra sidan kan man i tingsprotokollen träffa på andra konfliktmönster. Frälsebönderna drogs t.ex. ideligen inför rätta av frälsefogdar och bruksinspektörer angående nyttjandet av' jorcfen och skogen. Dessa konflikter berörde dock inte statsmakten i så stor utsträckning och antagligen hade frälsebönderna en långt svagare position än övriga bönder. Det bör framhållas att det interaktionsmönster som har frilagts — med å ena sidan öppna konflikter i Dalarna och å den andra avsaknad av konflikter i Närke mellan krona och allmoge - stämmer in på cfen ’konfliktlinje’ som jag tog fram i kapitel 1. Jag tolkar sålunda även frånvaron av öppna konflikter i Närke ur ett konfliktperspektiv, eftersom böndernas passivitet till stora delar torde kunna förklaras utifrån deras svagare samhälleliga position. Till denna linje som underströk motstånd och konflikt mer än dialog förde jag bl a Olander och Olofsson. Det är sålunda ingen motsättning mellan det generella konstaterandet att uppbörden fungerade väl — sannolikt också i ett internationellt perspektiv — och slutsatsen att uppbörden var en konfliktyta mellan statsmakt och undersåtar. Ett väsentligt faktumär att beskattningen i Dalarna skedde efter gärdesindelningen. Detta kamerala system, som också fanns i Västerbotten, tvingade allmogen till sammanhållning och gav ett omfattande utrymme för lokal självstyrelse. »Mantalsbonden» på varje mantal (som hade ’frusits’ i slutet av 1600talet) hade ett överansvar för skattebetalningen, och fördelningen av skatten var en sak mellan bönderna inommantalet. Med tilltagande hemmansklwning blev dock förvirringen stor och )ordrevningar, som utan att rucka på själva systemet sökte reglera den inbördes fördelningen, blev nödvändiga. Sålunda kan systemet också ha framkallat konflikter mellan bönderna. För att med säkerhet uttala sig omeffekterna krävs fördjupade undersökningar. De konflikter som förekom i Västernärke rörande bevillningstaxeringen framstår snarast som undantag som bekräftar bilden av passiva skatte- och kronobönder i det frälsedominerade fögderiet. Att bönderna i denna fråga kunde få stöd av adel och präster mot de lokala ämbetsmännen hänger samman med att frontlinjen inte gick mellan skilda lokala intressen utan mellan skattebetalarna och kronan. Tvisterna är därför renodlade exempel på konflikter där centralmaktens intressen ställdes mot lokalsamhällets. I det här fallet kunde den lokala Självstyrelsen hävda sig. Förhandlingsmomentet i bevillningstaxeringen är en viktig ingrediens för att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=