RB 48

174 Under karolinsk tid förde kronan en hårdare politik mot bönderna än vad som senare blev fallet. 1696—98 års nödår drabbade övre Norrland och Finland särskilt härt; Eino Jutikkala beräknar att en tredjedel av befolkningen i den östra riksdelen dog. Ilkka Mäntylä hävdar i en undersökning av kronans bistånd till Finland att hjälpen var omfattande och att det först var under krigsåren som skattevrak i stor omfattning kom att dras in till kronan. Åke Ffermansson har visat att det skedde en kraftig övergång från skattejord till kronojord under stora nordiska kriget i övre Norrland.- Även Öländers resultat rörande Skaraborgs län under det stora nordiska kriget är ett viktigt belägg för att den karolinska regimen förde en allt annat än bondevänlig uppbördspolitik. Förklaringen till de små restantierna var, menar Olander, »utan tvivel . . . strängheten i indrivningsförfarandet». De höga balanser som krigsårens landsböcker uppvisar bestod främst av belopp somfogden hade betalt in, men somännu inte var redovisade med kvittenser o.dyl.-' Det bör poängteras att påfrestningen på den lokala förvaltningen blev hård under krigsåren. Bland annat drabbades fogdarna ofta av egna utgifter i tjänsten, främst j samband med militära durchmarscher ocb inkvarteringar. Problemen blev så stora att det år 1718 gjordes ett vittsyftande försök tdl omorganisation av den regionala och lokala förvaltningen som dock inte överlevcfe Karl Xll;s död.' Ar 1719 avskaffades den militära exekutionen. Härigenom avhändes kronan ett viktigt maktmedel och även treårsregeln för restantier från 1723 förbättrade böndernas ställning. Med dessa nya institutionella ramar bör också kronans agerande unefer krisår ha förändrats. För frihetstiden har spannrnålshandeln och spannmålspolitiken - och därmed understödspolitiken vid missväxter - ägnats en ingående granskning av Åmark.^ Kronan såg befolkningens spannmålsförsörjning som en viktig uppgift. Normalt ombesörjde kronan inte distributionen; på dess ansvar låg att ge spelreglerna och först vid missväxter göra direkta ingripanden. Den svenska spannmålsmarknaden var - till skillnad från t.ex. den franska - aldrig prisreglerad under 1700-talet.^ Regleringen tog sig istället främst organisatoriska uttryck: när, var och hur handel fick bedrivas. För Bergslagen, sc-)m hörde till de största bristområdena, gällde särskilda regler. Bruken hade rätt att köpa spannmål utan mellanhänder och de kunde göra förmånliga uppköp från storproducenter i Mellansverige. Sverige var under hela 1 700-talet beroende av import även vid normala skördar, vilket gjorde forsör)ningssystemet sårbart. Vid missväxter prövades en rad åtgärder: inskränkningar i brännvinsbränningen, exportförbud (från vissa områden var export förmånligare än inrikes avyttring), tullsänkningar, ’order’ till köpmännen att importera säd, samt sist men inte minst kronans egna uppköp och direkta ingripanden i distributionen. Under undersökningsperioden bistod

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=