102 De skatter och avgifter som inte erlades av skattebetalarna till utsatt tid benämndes restantier. De var av två slag: 1) skatter som ej betalts vid utsatt tid, men där orsaken till den uteblivna betalningen ännu ej fastställts vid restting eller 2) rester prövade vid sådan tillställning. Kronofogden eller annan exekutor hade rätt att indriva den felande betalningen (även i det förra fallet) genom utmätning omså var nödvändigt."^’ Före 1741 stadgades inget omförsta tillåtna datum för exekutionerna, vilket teoretiskt betydde att fogden t.ex. kunde börja utpanta mantalspengar redan efter några månader in på uppbördsåret. Genom resolution på allmogens besvär 1741 bestämdes emellertid att ingen exekution fick äga rum före tomasmäss."*^ Detta torde ha inneburit en stor lättnad för bönderna eftersomförsäljningen av spannmålen gav tillgång till kontanter. I praktiken kan det ha medfört att skattebetalarna uteblev från den första stämman och kalkylerade med risken att ådömas böter för frånvaro (stämmoböter). För bönder i bergsbruksområden torde däremot medelstillgången ha varit som bäst efter vinterns kolleveranser och körslor. Om det visade sig att bönderna var för fattiga för att kunna betala skatterna under uppbördsåret, t.ex. på grund av eldsvåda, dödsfall eller missväxt, skulle detta prövas vid restting.^^ Till 15/3 skulle fogden ha gjort ett utdrag ur uppbördsboken över obetalda medel — restlängden. Denna längd granskades sedan vid resttinget (som ofta synonymt benämndes restrannsakningen). Restting skulle helst hållas redan vid vintertinget. Vid resttinget skulle fogden och häradsskrivaren delta. De restskyldiga var förpliktigade att infinna sig. Häradsrätten skulle genom kontroll av kvittensböckerna mot restlängd och uppbördsbok pröva varje enskilt fall, och häradshövdingen skulle anteckna varför betalning inte skett och om pantning redan hade ägt rum."^^ Den skattskyldige kunde upptas på en avkortningslängd (extra ordinarie avkortning), om det fanns laga skäl till sådan.När termen ’avkortning’ i fortsättningen berör den ordinarie avkortningen anger jag detta särskilt. De prövade restlängderna, som var uppställda sockenvis, skulle bevittnas av rätten och åtföljas av tingsbevis."*^ Lokalsamhället hade sålunda inflytande över avkortningen genom nämndemännen. Efter restrannsakningen var bönderna inte längre skyldiga att spara sina kvittenser. Restlängderna skulle delas ut till nämndemännen som skulle se till att de lästes upp i kyrkan eller sockenstugan. Med den tidigare omtalade förordningen från 27/2 1772 blev sockenstämmans kontroll obligatorisk. På flera håll i landet var detta redan praxis. Det bör emellertid understrykas att landshövdingen fattade det slutliga beslutet om avkortning av skatteposter."*^ Landskontoret skulle ha ett exemplar av fögderiets rest- och avkortningslängder för att kunna ge tillstånd till utbalansering av poster i fogdens årsräkning (dvs. tillstånd till att de lämnades obetalda till nästa års uppbörd).Vad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=