RB 48

139 skett enligt de dispositioner som landshövdingen själv hade godkänt. Med stor sannolikhet bottnade gagnefbornas ansökan hos landshövdingen också i lokala intressekonflikter. Nämndemännen, »sockenäldste» och kyrkoherden hade alla ställt upp på kronans krav på löner och ställt sig bakomen aktiv fattigvård. De somklagade reagerade mot att rotarnas gamla rätt att få lösa spannmål hade tagits bort. På 1740-talet tycks det som om lösningsrätten var omstridd i St. Tuna. Det framgår av Sahlstedts skarpa kommentarer mot intrången i allmogens privilegier. Han resonerar kring en eventuell rättsgrund för en ändring men avvisar en sådan. »Men at just therföre thenna wår utfattiga sockn-allmoga skal . . . wara thenna understöds hielpen förlustig, wil swårligen theraf utledas, men ännu swårare fördragas». Man kan inte begripa att »thenna så i klara bokstafwen hit lempade nåden skal sedermera blifwit antingen plötsligen förwerckad eller fulleligen indragen». Landshövdingens utslag har inte återfunnits, men allmogen hade troligen inte någon framgång eftersom frågan komupp igen över 30 år senare.*^'' Vid slutet av 1760-talet tog Dalarnas bönder upp frågekomple.xet vid riksdagen. Besväret var försiktigt utformat: även allmogen borde få delta i kontrollen av tiondebodarna där den överskjutande säden förvarades. Man begärde också (utan att någon särskild ort omnämndes) att de aktuella anordningarna årligen skulle läsas upp i kyrkorna och där finnas tillgängliga. Därmed kunde allmogens insyn och möjlighet till lösning skyddas. Besvären rör inte direkt lösningsrätten, men de visar att allmogen var angelägen att slå vakt omsitt inflytande över det lokala överskottet. Klagomålen avslöjar en stor misstänksamhet mot fogden; man antydde t o m att de muntliga föredragningarna av fördelningen inte var tillräckliga.*^'’ Dessa besvär avslogs troligen, eftersom frågorna ånyo kom upp vid riksdagen 1771-72. Inga spår av klagomål från allmogen till landshövding Cederström under åren 1770-75 har påträffats. Bönderna valde att driva frågan via ständerna, vilket kan vara ett tecken på rädsla för repressalier från de berörda ämbetsmännen. Säters fögderi tog genom sin riksdagsman Johan Groth åter upp ärendet vid frihetstidens sista riksdag, som på flera sätt kännetecknades av att ståndet försökte flytta fram sina positioner. Bönderna hävdade nu att kronobetjänterna disponerat denna spannmål »under föregifwande att ingen tillgång öfrig warit». I ljuset av dessa anklagelser blir ståndets anhållan från 1769 års riksdag ominsyn i anordningarna högst förståelig. Riksdagen fann nu att det stred mot bestämmelserna att ämbetsmännen lade sig till med spannmålen och biföll fullständigt säterallmogens krav att få lösa den överskjutande delen efter besluten från 1600-talet.En trägen kamp vid frihetstidens två sista riksdagar med rötter tillbaka till 1730-talet ledde sålunda till dalaböndernas fullständiga framgång. Att ämbetsmännen disponerat allmogens spannmål var ett misstag, som riksdagen nu rättade till.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=