136 Johan Perssons ovan berörda riksdagsbesvär 1738 omskattelindring. Han skriver där att »ehuruwähl . . . större dehlen [av] desse räntor äro indrefne, så kan jag ... i sanning bedyra, at större dehlen af denne allmoge . . . står ännu derföre debiterade hos private personer wid Falun och annorstädes».^^ Som en partsinlaga bör man dock inte sätta allt för stor tro till uppgiften om att de flesta bönderna var skuldsatta, men å andra sidan vore det närmast besynnerligt om inte Dalarnas bönder skulle vara lika kreditberoende som t.ex. bröderna i Västerbotten, somSven-Ingemar Olofsson har undersökt. I båda fögderierna var huvuddelen av tiondena anordnade till indelningshavarna. Den behållna delen levererade bönderna i Västernärke till kronomagasinet i Örebro, och i Säters fögderi, där den betecknades som »överskjutande kronotiondespannmål», till tiondebodarna. Den indelade säden var allmogen ålagd att föra till boställena eller annan anvisad ort. Kontakterna mellan indelningshavare och bönder var en privat angelägenhet som vanligen inte berörde fogden. Enligt bestämmelserna skulle leverans av tiondesäd ske senast 15/12, men i praktiken ägde den i Kopparbergs län rumså sent att bönderna åberopade menföret somorsak till utebliven leverans.^° I Västernärke finns få spår av konflikter kring tiondespannmålen. År 1734 klagade Nysunds allmoge över att den tvingats till transporter ända till norska gränsen.^' I Säter förekomdäremot många tvister. Den grundläggande orsaken till skillnaden torde vara spannnmålsbristen i Dalarna. Tvistefrågan, som var aktuell på 1760- och 7C-talen, gällde huruvida indelningshavarna fritt fick anvisa allmogen att leverera tiondesäden inomhela lagsagan. (Periodvis var Dalarna förenat med Västmanland i samma lagsaga, men i kamerala hänseenden räknades de två landskapen som separata lagsagor.) Frågan belyser framför allt allmogens kamp för lokala intressen. Fogdens roll bestod dels i att övervaka uttagen ur tiondebodarna för leveranserna till tiondetagarna, dels att se till att bestämmelserna efterlevdes.^' En väsentlig aspekt i sammanhanget är att kronofogde Fahlstedt liksom övriga lokala ämbetsmän var indelningstagare. (Fogdar och häradsskrivare hade till skillnad från Dalregementets officerare emellertid inga anslagna tionden inomlänet.) Vid riksdagen 1769-70 begärde bondeståndet att 1727 års resolution på de allmänna besvären skulle efterföljas. Transporterna borde inskränkas till de stipulerade 3-4' milen. Om indelningshavaren ville sälja sin spannmål skulle bonden ha rätt till lösning såvida markegången var högre än 5 dsm/tn; i annat fall skulle bonden kunna åläggas transport inom lagsagan. Riksdagen avslog besväret med hänvisning till en förordning 1748, men Kungl. Majt menade sig i brev till kammarkollegiet gå allmogen till mötes. »Oredan» måste bero på okunnighet, och flera förordningar, förklaringar och resolutioner skulle läsas upp årligen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=