49 Rekryteringsmönstren hängde samman med om förvaltningen liknade den ståndspräglade förvaltningen eller en rationell byråkrati. Det klassiska exemplet på den första varianten, med vad som brukar betecknas ’amatörstyre’, är England. De lokala ämbetsmännen hämtades direkt ur den lokala eliten - den besuttna gentryn - och några formella krav på utbildning ställdes inte. Den oldenburgska ’modellen’ där godsägarna skötte skatteuppbörd och annan förvaltning är ett extremt exempel på samma variant.^ Med detta ålderdomligare synsått betraktades tjånsten i stor utsträckning som privategendom, och det egentliga förvaltningsarbetet sköttes ofta av privata underhuggare. Nepotism och klientskap var utbredda. Dietrich Gerhard betonar de ålderdomliga dragen under »Friihabsolutismus» (ca 1525-1725) och menar att det före år 1725 blir missvisande att sätta in ämbetsmännen i en funktionell model - ämbetena uppfattades främst som inkomst- och statuskällor. En övergång från en äldre typ av ämbetsmän, somsamtidigt var den lokala eliten, till en ny typ av rena ämbetsmän förläggs av många forskare till 1700-talet.^ Någon motpol med en fullt utvecklad ’professionell’ ämbetsmannakår fanns inte under 1700-talet. I Preussen fanns ansatser inomden högre förvaltningen mot en byråkratisering med fasta karriärvägar och krav på universitetsutbildning, men de lägre befattningarna befolkades samtidigt av före detta militärer av låg rang. Den lokala adeln hade genomsina »Landräte» också en viktig roll i lokalförvaltningen."* Frankrike karaktäriserades av spänningen mellan två skikt av ämbetsmän som i hög utsträckning svarar mot ’amatörer’ och ’professionella’ - »officiers» och »commissaires». Kronan gjorde flera försök att inrätta nya kommissarietjänster (t.ex. intendenterna) men ämbetena permanentades efterhand och gled under 1700-talet ur centralmaktens kontroll.^ Ur ett europeiskt perspektiv användes utnämningspolitiken ofta - och blev ibland ett verksamt led - i skapandet av en lojal och effektiv ämbetsmannakår. Vanligen sökte kungamakten hålla adeln utanför genom att främja rekrytering från borgerliga grupper, vilka också gynnades av successivt ökade krav på teoretisk utbildning och av den ökande specialiseringen (Webers »plebejiska inslag»). Ibland motverkade tjånsteköp effekterna av statsmakternas utnämningspolitik.^ Hur förhöll det sig då med rekryteringen av svenska lokala ämbetsmån? Här måste på en gång understrykas att området till största delen är en ’vit fläck’ med kartläggningar enbart punktvis. Idag saknas underlag för säkra slutsatser omrekryteringen. Bäst kända är förhållandena i Finland. Med tanke på att det inte ställdes några krav på teoretisk utbildning är det inte förvånande att de finska tjänstemännen i regel saknade akademisk utbildning under 1700-talet. Den praktiska utbildningen, genom ’lärlingsår’, tycks ha varit desto vanligare. Samtidigt ledde
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=