85 Lagerbrings historia och Machiavelli. Skönlitteraturen med Moliére och Holberg, samt samhällskritiken med Swift och Defoe, var också väl företrädda. Inslaget av handböcker för yrkesutövningen var inte stort, men 1734 års lag ingick naturligtvis i biblioteket och ibland ägde man Stiernmans samling av riksdagsbeslut 1521-1727, Modées författningssamling, bergsordningar och lagkommentarer. Det fanns också ett visst inslag av naturvetenskapliga och geografiska böcker: så hade t.ex. Jacob Berg prosten Sahlstedts »Stora Tuna i Dahlom och Bergom Mmnesdöme» (1743). Vanligare var handböcker i skiftande ämnen, t.ex. barnuppfostran, sjukdomar, ekonomisk hushållning, råd för arrendatorer, ladugårdsskötsel och kokböcker (bl.a. »Mad. Wargs» dito).'^* De undersökta ämbetsmännens bibliotek tycks ha varit av samma storleksordning som de finska prästernas medan stockholmsborgmästarna vanligen hade ett par hundra böcker. Den stora skillnaden jämfört med de senates bibliotek låg, förutomi antalet böcker, inte i ämnesbredden, utan i att verkligt färska skönlitterära och politiska arbeten saknades i fögderitjänstemännens landsortsbibliotek.'^’ 3.4.5, Länsmännens ekonomiska villkor Både i Kopparbergs och Örebro län var länsmännen uppsatta på stat. I Örebro län bestod indelningen av boställsräntan, vilken år 1730 i genomsnitt utgjorde 20 1/2 dsm, för länsmännen i Västernärke mellan 14 och 30 dsm. De fyra länsmännen i Säters fögderi upptogs med belopp mellan 31 och 40 dsm. Den högre indelningen berodde troligen dels på att länsmännen här tillika var skogvaktare, dels på avsaknaden av boställen. Förutom kol och dagsverken som ersattes av Kopparbergslagen ingick här 8-10 tunnor spannmål in natura. Det var sålunda endast i Säter som undersökningsområdenas länsmän stod i ett förhållande till allmogen som indelningshavare. Man kan utgå från att länsmännen verkligen uppbar dessa persedlar in natura, eftersom det dels särskilt står angivet i landsboken att denna spannmål utgick in natura, dels därför att spannmål var en begärlig vara i Dalarna. För länsmännen var inkomsterna av sportler viktiga. Liksomfogdarna hade de en rad skiftande göromål somi flera fall var förenade med avgifter för allmogen. Ofta hade nog allmogen inte något emot att ersätta länsmannen eftersom man själv drog nytta av hans tjänster. Länsmannen Johan Lind i Gagnef hade sålunda inkomster från jordrevningar, skogsdelningar och uträkningar av kol1 34 rantorna. Eftersom fogdarna var tvungna (eller kanske valde) att delegera de privata utmätningarna i stor utsträckning, och det fanns en lagstadgad ersättning för länsmännens arbete, torde detta ha utgjort en viktig inkomstkälla. Från 1728 hade länsmannen rätt till 24 ösm/dag (inklusive skjutsen), vilket naturligtvis skulle betalas av den berörda privatpersonen. Fjärdingsmän och nämndemän
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=