126 att också länsmännen förde egna diarier som de månadsvis skickade in till togden.“^ Trots kontrollen genom diarierna framstår länsmannen, på samma sätt somfogden, somsjälvständig i sitt arbete i förhållande till de överordnade. Landshövdingarna var medvetna om arkivens betydelse för kontinuiteten i förvaltningen. Vid suspenderingar och dödsfall beordrades ofta inventering av de efterlämnade papperen. I praktiken var det dock si och sä med ordningen. Få av dessa arkiv har nämligen bevarats. För centralmakten gick den viktigaste kanalen för att föra ut påbud och upplysningar till undersåtarna via fogden. Via länsmännen fick kyrkoherdarna påbuden för »publikation», eller så läste länsmännen själva upp dem vid ting och andra sammankomster. Mot slutet av frihetstiden tvcks mängden brev från Stockholm ha ökat, och när länsstyrelsen inte brydde sig omatt sovra i strömmen av påbud, drabbades fogdarna av många fullständigt ovidkommande saker. Flodman fick år 1770 ta sig tid med att anteckna i diariet att några lappskolor inte fanns i fögderiet. Påbuden rörde smått somstort - allt ifrån insamlande av svinborst till viktiga resolutioner på riksdagsbesvär och nya bevillningsförfattningar. I informationsförmedlingen nedåt ingick de vanliga efterlysningama av personer, hästar och nötkreatur. Dessa uppgifter vilade tyngre på länsmän och fjärdingsmän ute på lokalplanet. Ibland kunde fogden få uppdrag som direkt påminde honom om hans ställning som kronans man. I sin ämbetsed svor han att verka för författningens vidmakthållande, vilket konkret kunde ta sig uttrvck i att han år 1770 skulle låta efterspana den förbjudna skriften »Uplysning för swenska folket» och låta publicera efterlysningen med uppgift om de höga böterna.’’’ I informationsförmedlingen nedåt ingick delgivnmgar av domar som numerärt sett utgjorde en stor del av ärendena. De vidarebefordrades vanligen till länsmännen. Till högre ståndspersoner tycks dock fogden hellre ha valt att skicka egna bud. Ofta bekräftades mottagandet av dessa delgivningar genom s.k. recepissen som skulle skickas tillbaka till länsstyrelsen. Informationsförmedlingen uppåt skedde främst i samband med rutinmässiga göromål kring uppbörden och tingen samt efter olika förrättningar. De direkta uppmaningarna från landshövdingarna om rapporter var förvånansvärt få. Ibland påträffas förfrågningar om skördeutfall, tillgång på spannmål och penningrörelser. Intrycket är att det var mindre vanligt att fogdarna spontant skickade in informationer till landshövdingarna.’^ Den troligaste orsaken är att de direkta personliga kontakterna mellan fogdarna och landshövdingarna var täta. Fogdar och häradsskrivare vistades ofta i residensstäderna (eller bodde t.o.m. där) och de muntliga avrapporteringarna kan därför ha dominerat.’’’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=