89 Ytterligare förhållanden avviker mot den rationella byråkratin: exempelvis hade ancienniteten inte någon avgörande betydelse vid utnämningarna. Viktigare var närheten till de lediga tjänsterna och landshövdingens personliga kännedom om de sökande, förutsatt att den sökande uppfyllde vissa minimikrav. Denna utpräglade internrekrytering var ett viktigt hinder för en byräkratisering under de undersökta åren. Förekomsten av ackord, dvs. köp och försäljning av ämbeten, tjänstebyten och konservering av fogdehushäll genom efterträdarens giftermål med änka eller dotter gör också att draget av »förbyråkratiskt» mönster stärks. I stor utsträckning hängde dessa företeelser samman med avsaknaden av ett fungerande pensionssystem (1770 års bestämmelse om pension har inte gett något genomslag i min undersökning). Statsmaktens oförmåga att lösa pensionsfrägan innebar sålunda indirekt ett viktigt institutionellt hinder för byräkratiseringen. Tjänsterna betraktades i viss män som privategendom som kunde avyttras eller användas vid byten till andra befattningar. Dock bör man här observera att ämbetsköp - dvs. att ämbetsmannen köper sin tjänst av kronan - inte förekom. Detta var vanligt pä kontinenten. Ackorden tycks ha varit allmänna och trots officiellt förbud tolererades de av myndigheterna och vid tjänstebyten tycks de ha tillåtits påverka utnämningarna. Kronan uppmuntrade också i några fall direkt till konservering. Att fogdarna i hög utsträckning var anställda mot revers istället för mot borgen säger mer om kronans svaga kontroll över ämbetsmännen än omden enskilde ämbetsmannens ställning. Utnämmngsförfarandet bekräftar dessa förbyräkratiska drag. I praktiken rättade sig nämligen de inblandade myndigheterna i formellt avseende i liten utsträckning efter de normer som trots allt fanns. Särskilt viktigt var att andelen enpersons-förslag hela tiden var betydande även omden sjönk över tid. Det stod frän början klart att rekryteringen till länsmanstjänsten inte kunde innefattas i den weberska byråkratin. Undersökningarnas resultat är här närmast tentativa, men att länsmansbanan verkligen var en karriär skild frän fogdeoch häradsskrivaretjänsterna har tydligt kommit fram. Varifrån länsmännen rekryterades varierade i olika regioner. I de undersökta mellansvenska områdena fanns ännu bondelänsmän kvar under 1700-talet. Vi vet inte särskilt mycket om bondelänsmännens sociala ställning, men det finns indikationer pä att de tillhörde en elit inomallmogen. Den sociala självrekryteringen var omfattande bland de undersökta lokala ämbetsmännen. Detta är också att vänta i ett ännu stabilt ståndssamhälle. De flesta lokala ämbetsmän hade fäder som arbetade inomlandsstaten eller städernas förvaltning. Det var fråga om ett smalt skikt: Tom Söderberg har räknat fram att antalet vuxna män i gruppen fogdar, häradsskrivare och länsmän uppgick till ca 1.650 är 1772. Det borgerliga inslaget var emellertid inte utan betydelse, och bergsnäringen 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=