148 frivilligt betala, och ominte det gick i första hand utmäta lösöre och sedan fast egendom. Det finns flera belägg för att pantningar förekom. Linné omtalar att exekutorerna hade med sig en särskild exekutionsstav, vars ändamål troligen var att tjäna som en maktsymbol. Restutmätningar gjordes i praktiken med restlängder somvarken var attesterade vid tingen eller påtecknade av landshövdingen. Fogdarna bedömde säkerligen vanligen situationen som att de inte hade tid att invänta tingen, somofta var försenade. 116 I delkapitlet har de summariska räkningarna lyfts fram som ett arbetsekonomiskt framkomligt källmaterialet för att utläsa förändringarna i uppbördsläget. En allvarlig brist är emellertid att inte heller de i regel gör någon skillnad på restantier och fogdarnas egna balanser. I praktiken visar sig denna brist inte betyda särskilt mycket, eftersomdels balanserna var måttliga, dels endast mvcket små restantiebelopp avskrevs när specialräkningarna småningom upprättades. Under normala omständigheter kunde kronan uppbära i stort sett allt av de föreskrivna skatterna. Det fanns dock klara skillnader mellan de två fögderierna i hur snabbt uppbörden tillgick. De större eftersläpningarna i Säter hängde troligen samman med skattesystemet som i mycket var uppbyggt kring kolleveranser. Trots förekomsten av en särskild undernivå - skogsombudsmännen - släpade bönderna ofta efter med skattekolen. Genomatt bergsmännen eller senare Bergslagen skulle betala fogden för böndernas kol fanns ett andra led i skattebetalningen sombidrog till förseningarna. Ett intressant inslag i dalafögderiet är de privata uppgörelser som förekom mellan socknarna och Stora Kopparbergslagen - vilket i praktiken var en form av utskiftning av statsmaktens uppgift att handha skattesvstemet. Även genom det tidigare omtalade huvudbondesystemet fanns sådana drag av kameral självstyrelse i Dalarna. I ett avseende finns det tecken på att det svenska samhället i mitten av 1700talet var ett annat än under karolinsk tid, då instruktionerna för de lokala ämbetsmännen hade tillkommit. (Problemet är naturligtvis att 1600-talets uppbördspraxis inte är utforskad.) Kronan var under 17C0-talet ointresserad av att använda sig av fogden som en spannmålshandlare. Fcigden framstår alltmer somen administratör på sitt kontor och mte som kronans ombud sompersonligen övervakade naturaliernas försäljning. Restantieindrivningen delegerades i stor utsträckning till länsmännen, vilket accentuerades under slutet av perioden. Praxis skiftade vid granskningen av avkortnings- och restlängder vid häradsrätterna. I Säters fögderi verkar en granskning vid tingen ha varit det vanliga, medan det i Västernärke finns exempel på att fogdarna beordrade länsmännen att påbörja restindrivningen utan sådan granskning. Tiderna för tingen passade nämligen inte med uppbördsarbetet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=