143 uppbyggnad. Betalningarna försenades genomtvå led av transfereringar - böndernas kolleveranser och Bergslagens betalning. Generellt sett bör det ändå framhållas att både böndernas och fogdarnas inbetalningar löpte smidigt i båda fögderier under normala omständigheter.^^ Även i Västernärke påminde länsstyrelsen emellertid närmast rutinmässigt fogden om att sluta uppbörden utan balans.'^'* Detta tyder på att fogdarna behövde påtryckningar uppifrån för att få ihop sina redovisningar. Trycket på fogdarna kunde öka om landshövdingen visste att han själv hade överordnades ögon på sig. Nils Reuterholm (landshövding i Kopparbergs län 1732—39) skrev t.ex. till kronofogde Berg att »thet mig mycket skulle till sinnes gå, omnågon rest . . . skulle finnas» när han skulle bege sig till riksdagen 1734. Hans varning till fogden för att hålla på kronomedel blir högst förståelig om man känner till att dennes företrädare Samuel Uggla hade fråndömts lön och fast egendom för att täcka en balans.^'’ Tilläggas kan att den pågående utredningen av Ugglas balans faktiskt gav allmogen respit med gamla restantier, eftersom man inte hade full kontroll över ämbetshandlingarna. Växlingen på fogdeposten framstår som ett riskabelt moment för kronan. Det finns flera exempel på att tidigare fogdars balanser kunde leda till oordning under efterföljande års uppbörd. I Säter var skälen för landskontorets täta påminnelser att skynda på kolleveranserna uppenbara. Uppmaningarna komofta efter bergsrättens klagomål. I februari 1770 saknades ännu huvuddelen av kolen vid hvttorna. Fahlstedt fick order att åtala de restskyldiga vid tinget. Skarpa påminnelser kom ända in i augusti och bönderna ålades att köra fram kolen med häst och vagn.^^ (Somvi skall se nedan ställdes också ca 150 bönder inför rätta vid hösttinget i St. Tuna.) Trots den utökade kontrollen under slutet av undersökningsperioden genom skogsombudsmännens årliga milskrivningar kvarstod sålunda ändå problemen. Problem med kolleveranserna och även kring säljekolen framkommer redan i det normativa materialet. Ar 1770 var Bergslagen så missnöjd att den föreslog att kronofogdarnas provision skulle användas till avlöning av egna kolkommissaner. (Troligen skulle dessa kolkommissarier få andra uppgifter än de kolkommissarier som redan fanns.) Förslaget var anmärkningsvärt eftersom det skulle ha inneburit en ’privatisering’ av de viktigaste delarna av uppbörden i länet. Sådana inslag fanns dock redan genom att Gagnef, Tuna Ovan Bron och socknarna i Västerdalarna hade privata avtal med Bergslagen om skatter som utgick i timmer och ved. Landshövding Cederström ställde sig avvisande, men troligen som en påminnelse att uppfylla deras plikter vidarebefordrade han propån till fogdarna. Restantieindrivningen var ett viktigt inslag i de lokala ämbetsmännens arbete. 1741 års förbud mot utmätningar före tomasmäss tycks vara en anpassning till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=