15 Även om Brenner menar att bönderna inte drev den ekonomiska utvecklingen blir hans resonemang särskilt intressant utifrån mitt begreppsval. Hans tes är att produktivkrafternas ringa utveckling och producenternas kontroll över produktionen i ett förkapitalistiskt samhälle ’tvingade’ de härskande grupperna att skaffa sig materiella resurser genom utomekonomiskt tvång och inriktade deras aktivitet på utsugningen. Därför utvecklades successivt kontroll- och krigsmakten i de feodala samhällena. Både producenter och ränteägare hade svaga incitament till ekonomisk förändring: för bönderna gällde det att slå vakt om försörjningen vilket oftast betydde status quo och skydd i kollektivets hägn. Icke-producenterna hade i regel dålig kontroll över produktionen och inriktade sig på tillägnelsen av överskottet. Detta förklarar koncentrationen på det politiska på bekostnad av det ekonomiska: »state-building is the pre-capitalist analogue to the capitalist drive to accumulate capital». Brenner ställer frågan om inte utvecklingen mot kapitalismen var en oavsiktlig konsekvens av andra handlingar som för aktörerna kan ha varit fullt rationella inom det gamla systemet. Han nämner bl a jordens parcellering och ökat individuellt ägande sombidragande orsaker. B. F. Porsjnevs begrepp »central feodalränta» är i detta sammanhang också intressant eftersom det öppnade för en uppvärdering av betydelsen av förhållandet mellan bönder och statsmakt. Även om svenska historiematerialister, som har ägnat sig åt 1700-talet, i huvudsak inte har behandlat klasskampen mellan bönder och jordägare, har de i botten ändå sett denna som avgörande för utvecklingen. Det gäller t.ex. Lars Herlitz vars avhandling omjordegendom och ränta i Skaraborgs län är det centrala arbetet. Han betonar bl a betydelsen av Dalupproret 1743 för skatteutvecklingen. Efter denna summering av den historiematerialistiska forskningen blir det uppenbart att denna forsknings empiriska såväl somteoretiska begränsning gör att man måste vända sig till andra forskningsinriktningar för att ge ytterligare belysning av avhandlingens problematik. Den västtyska forskningen kring böndernas »motstånd» under den tidigmoderna perioden^^ har flera likheter med projektet »Centralmakt och lokalsamhälle». En allmoge som i tidigare forskning framställdes sompassiv efter bondekrigens nederlag framträder som subjekt i historien. En rad bondeuppror inom det tyska riket mellan år 1525 och 1789 har påvisats, och det har klarlagts att bönderna använde sig av ett helt spektrumav medel för att tillvarata sina intressen. Att tala om »motstånd» är adekvat eftersom försvaret av egna intressen dominerade. Händelseförloppen har ofta följt en kedja: suppliker till godsägare eller myndigheter; lagöverträdelser i formav dagsverksvägran, skattevägran o.dyl.; rättsprocesser och hänvändelser till högre instanser och slutligen revolter och uppror med öppet våld som till allra största delen dock var av defensiv art. Det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=