90 försåg också landsstaten med nya krafter. I undersökningen av de två utvalda fögderierna - Säter och Västernärke - framkomatt endast en enda person kom från ett bondehem. Få fogdar hade länsmän till fäder, vilket styrker bilden av en social klyfta mellan de två befattningarna. Det kan vara värt att framhålla att trots att de flesta härstammade från likartade sociala miljöer - ämbetsmannahem — rekryterades de från tre ståndsgrupper som samtiden åtskilde bl.a. vad gällde politisk representation, beskattning och rätt till näringsidkande: präster, borgare och ofrälse ståndspersoner. De undersökta ämbetsmännen gifte sig inom ungefär samma ämbets- och borgarkretsar varifrån de härstammade. Även deras söner och döttrar hamnade inom samma sociala skikt. Barnen gjorde dock ibland ett visst socialt avancemang, sönerna troligen genomatt besöka universiteten i högre utsträckning än sina fäder. Ämbetena somstartpunkt för ett socialt avancemang stämmer bra in på de traditionella ståndssamhället — ämbeten betydde ofta mer än pengar. Släktbanden gick också i hög utsträckning till ämbetsmannakretsar - i Malmöhus län besatte fyra släktkretsar hälften av alla fogdeposter under de 90 åren från 1719 till 1809. Wirilanders karaktärisering av de indelta officerarna i Finland under 1700-talet: »Som social grupp betraktad var sålunda ett regementes officerskår snarare en av olika släkter och släktgrenar sammansatt stor familj än en tjänstemannakår somhölls samman av en yttre organisation», passar in även på landsstatstjänstemännen.*'** Däremot förenade fogdarnas och häradsskrivarnas släktförbindelser deminte med länsmännen. Resultaten pekar på att landsstatstjänstemännen tillsammans med sådana ämbetskårer som bl.a. magistratsämbetsmännen (utom i de största städerna), prästerskapet och regementenas civilmilitära ämbetsmän utgjorde ett särskilt lägre ämbetsmannaskikt. I sammanhanget kan man påpeka att borgmästare och kyrkoherdar fanns med i rangordningen till skillnad från fogdar och häradsskrivare. Nedåt gick en tydlig gräns mot länsmännen och uppåt var avståndet till högre befattningar i Stockholm betydande. Den rationella byråkratins lönekriterium faller omedelbart eftersom grundstenen i avlöningssystemet var indelningen där bönder på ett närmast feodalt vis var bundna till ämbetsmannen. Genom att räntorna från några bestämda gårdar stod till ämbetsmännens förfogande (dock under reglerade former) kan man säga att avlöningen \zr prebendal för att anknyta till Webers traditionella förvaltning. Genom att ämbetsmännens privatekonomiska intressen genom indelningsverket direkt ställdes mot bönderna uppstod en rad konflikter dem emellan som väl illustrerar ämbetsmännens utsatta position i konfliktfältet mellan krona och undersåtar. Den låsning som indelningsverket innebar vid naturalöner och därmed vid jordbrukets avkastning och prisutvecklingen innebar ett stort hinder för byråkratiseringen av stora delar av den svenska förvaltningen. De indelta lönerna medförde även att ämbetsmännen fick starka intressen av att upprätthålla 1680-talets system för öronmärkning av statsinkomsterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=