107 Kronans kontroll över ämbetsmännen var förenad med disciplinära åtgärder av olika slag. Till de mildaste hörde viten om3 dsm/dag för försenad inlämning av räkenskaper. Förseelser eller grövre fel begångna i tjänsten - t.ex. proprie balanser - skulle utredas av länsstyrelsen eller i grövre fall av kammarrevisionen. Häradsrätterna fick inte befatta sig med mål rörande kronans räntor. Landshövdingen kunde tillgripa suspendering från tjänsten under längre eller kortare tid till dess dom avkunnats eller ämbetsmannen kunde förklara sig.^^ Om propne balans uppkom och det fanns anledning att befara att fogden inte skulle klara att betala in medlen kunde hans egendom beläggas med kvarstad. Endast kammarrevisionen hade rätt att avkunna domar i sådana mål. Vid utmätning skulle i första hand uppbördsmannens egendom tas i anspråk och först i andra hand borgensmännens. När fogden tjänade mot revers var endast hans privata egendom säkerhet för uppbörden.För tillgripna medel kunde domstol utdöma 40 % av beloppet i böter och 6 % ränta förutom förlust av tjänsten. Om fogden inte kunde betala dessa böter, fick han plikta med arbete på Marstrands fästning; antal utdömda är relaterades till det tillgripna beloppet och böterna. Översteg beloppet 2.000 dsm skulle han dömas till döden. Brott i tjänsten mot undersåtarna betraktades i lagstiftningen som mycket allvarliga. Allmogen kunde väcka åtal vid häradsting, men huvudansvaret låg på landshövdingen som hade rätt att »strax rätta, hvad så ske kan, och hielpe then til rätt sm, som lidit». Redan i riksdagsbesvären 1720 hade bondeståndet krävt en förstärkning av häradsrättens roll vid åtal mot ämbetsmän, men utan att nå någon avgörande framgång.Inte heller med 1734 års lag fick tinget rätt att avkunna dom om det rörde »egenvilhga pålagor» eller tdlgrepp av kronans medel, utan ärendena skulle då hänvisas till hovrätterna. Häradsrätten skulle endast handha den första rannsakningen i målet. År 1752 tycks häradsrättens ställning i dylika mål ha stärkts genomatt landshövdingen blev skyldig att se till att åtal väcktes mot ämbetsmannen vid domstol även om denne hade kunnat förklara sig för landshövdingen. Alla »egenvilliga pålagor» skulle anses som dubbel stöld, vilket innebar att vid första resan och tillgrepp av mer än 10 dsm skulle uppbördsmannen dömas till sex gånger det tillgripna i böter, och om han inte kunde betala fick han plikta med kroppsstraff. Vid det tredje tillfället stadgades för enkel stöld hängning omdet stulna översteg 100 dsm.^' På flera sätt fanns sålunda olika kontrollmekanismer inbyggda i systemet, eller tillkomunder undersökningsperioden. Lokalsamhället och dess representanter var i flera fall delaktiga i denna kontroll. För att disciplinera ämbetsmännen hade kronan ett helt spektrumav bestraffningar att ta till: från milda böter till dödsstraff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=