10 såtar, samt deras förankring i och lojaliteter till lokalsamhället.-^'* Både Otto Brunner och Gerhard Oestreich hävdar att det var först med »reformabsolutismen» på 1700-talet somstatsmakten förmådde tränga ned på lokal nivå och in i »huset». Man har också blivit på det klara med att även i de absolutistiska staterna var i praktiken många intressenter inblandade i den politiska beslutsprocessen. I en översikt 1986 skrev Ernst Hinrichs att absolutismforskningen därför måste inriktas på att ta reda på hur statsmakternas förvaltningsapparater »funktionierte» Ett särskilt område som har lyfts fram är skatteväsendet. Ekonomiernas agrara karaktär med stora inslag av s)älvhushållningsproduktion utgjorde grundproblemet. I dessa feodala ekonomiska strukturer (ancien-régime-typ), som åtminstone tidvis balanserade på svältens rand, innebar ekonomiska fordringar från en statsmakt ofta problem med försörjningen. Svårigheterna började redan vid taxeringen. En aktuell värdering av jorden var så arbetskrävande att den i praktiken var ogenomförbar. Resultatet blev jordeböcker som kunde släpa efter med flera hundra år och ’frusna’ )ordskatter. En ofta använd lösning var en överföring av ansvaret för fördelningen av skatterna till den lokala enheten — byn, socknen eller godset - som kollektivt gjordes ansvarig för en viss skattesumma. Statsmakternas bristande resurser att handha skattesystemet på lokal nivå medförde att man ofta blev beroende av de lokala jordägarna för indrivningen. En annan lösning var skatteförpaktningen. De stora lokala variationerna - olika provinser, landskap, härader, ja ibland socknar och byar kunde ha förhandlat till sig olika villkor - parat med otalet olika skatteposter och pålagor som lagrats över varandra i århundraden till ett oöverskådligt lappverk, bidrog starkt till de stora uppbördsproblemen. Ännu för 1700-talet är denna bild till största delen intakt. Att skattesystemen var en mycket sårbar punkt framgår med all önskvärd tydlighet i samband med de kostsamma krigen. Beskattningen hörde också till de viktigaste faktorerna bakom bondemissnöje och uppror. Det fanns en viss förkärlek för indirekta skatter, men det finns också exempel på höjningar av jordskatterna (England). Över huvud taget uppvisar 1700-talet med de ’upplysta despoterna’ många försök till skattereformer somdock oftast misslyckades. I forskningen framträder två möjligheter som stod statsmakterna till buds. Tvångslinjen innebar utbyggnad av kontrollapparaten, medan samförståndslinjen gjorde parlament och andra ständerorgan delaktiga i skattesystemet. ’Samförståndet’ rådde mellan jordägare och kronan eftersom bönderna i de flesta stater stod utanför ett formaliserat politiskt inflytande. Fastän den internationella forskningen inte har uppmärksammat de självständiga bönderna i någon större utsträckning, tycker jag ändå att man kan hävda att ovanstående två linjer har framskymtat som de enda alternativen. Detta gäller också svensk forskningsdebatt kring skatteuppbörden. Så vitt jag kunnat finna är Gudmund Sandvik ensam om att föra fram en tredje möjlig 36 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=