91 Indelningsverkets starka koppling till jordbrukssektorn kan indirekt ha medfört att de lokala ämbetsmännen lättare identifierade sig med dess företrädare. En aspekt beträffande lönerna som lutar mer åt den rationella byråkratin var avlöning i förhållande till befattningens plats i hierarkin och inte till arbetsprestationen. Eftersom inkomsterna från sportlerna varierade med antalet förrättningar kan de dock i viss mån betraktas som en prestationsavlöning. Även sportelinkomsterna knöt allmoge och ämbetsmän till varandra. På dessa punkter var sålunda den svenska sjuttonhundratalsförvaltningen ålderdomlig. Ämbetsmännens inkomster var av skilda slag. De indelta lönerna innebar för Västernärkes ämbetsmän löner som var kopplade till spannmålspriset, medan förhållandena för ämbetskollegorna i Dalarna varierade under perioden och antagligen inte gav samma inkomster; de var inte heller lika direkt knutna till indelta bönder. Inkomster från sportler var också väsentliga, men uppskattningar av vad dessa kan ha inbringat är nästan omöjliga att göra. Undersökningen har visat att de lokala ämbetsmännen tillhörde det lilla skikt av ståndspersoner på landsbygden som hade sådana ekonomiska resurser att de kunde ’placera’ sina pengar i olika verksamheter. De flesta ägde egna gårdar, sålde spannmål, många hade intressen i bergsbruket, bedrev utlåning och ägde kvarnar. Ämbetsutövningen utgjorde för de flesta troligen huvudsysselsättningen och enbart ämbetsinkomsterna bör ha räckt till för att upprätthålla en ståndsmässig levnadsstandard. Vissa ämbetsmän kan ha varit mångsysslare där de privata affärerna tog mycket tid i anspråk. I viss utsträckning var ämbetena förenade med ett risktagande; fogdarna kunde tvingas till egna utgifter i tjänsten eller sluta med balans. Det visserligen bräckliga empiriska underlaget tyder på att få ämbetsmän hade med sig hela gårdar som arv’egods. Det viktigaste arv' de undersökta ämbetsmännen fick med sig och somde lämnade över till sina söner var inte det materiella (vilket i och för sig inte var föraktligt och långt över den genomsnittlige bondens) utan det sociala arvet - ståndstillhörigheten och kunskaperna. Ståndstillhörigheten, inte minst markerad genom klädsel och heminredning, garanterade ett visst bemötande från landshövdingar och andra ämbetsmän - en ämbetsmannason förväntade sig att kunna bli sysselsatt somämbetsman och en ämbetsmannaänka kunde räkna med omgifte med lämplig efterträdare eller fördelaktiga giftermål för barnen. Länsmännens indelta löner var avsevärt lägre än fogdarnas och häradsskrivarnas, och sportelinkomsterna hade därför kanske större betydelse. Gårdsinnehav och ekonomisk standard i övrigt har inte undersökts i någon större utsträckning, men länsmännens inkomster torde ha medfört att de stod på en klart lägre standardnivå än sina kollegor. Huruvida de tydligt avvek ekonomiskt från allmogen i stort går inte att avgöra utifrån här föreliggande empiriskt material. Möjligen antyder förekomsten av ackord bland länsmän i Skåne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=