149 I Västernärke, där restantierna var mycket låga, finns under ’normalåren’ inga spår av åtal i skattemål vid tingen. Däremot påträffades sådana i St. Tuna och Gagnef. Få exempel har återfunnits på verkliga restting-vilket i första hand förklaras med att sådana helt enkelt inte behövdes under normala omständigheter. När de ordnades var fogde, länsman, präst och ting inblandade och man gjorde den föreskrivna kontrollen mot allmogens kvittensböcker. Bara indirekta spår av skattevrak har kommit fram. Omden bild som framträtt ovan, att restantierna normalt inte var något större problem, äger generell giltighet förklarar det naturligtvis delvis detta förhållande. Men det är ändå anmärkningsvärt att så få fall av bristande skattebetalning ledde till att skattebönder blev av med sina gårdar. De problem ämbetsmännen i Örebro län upplevde med indrivningen hos fattiga gjorde att de ivrade för ett system där beroende grupper som torpare m.fl. bara skulle ha en indirekt kontakt med kronan genomsina husbönder. Ett konsekvent genomfort system— sådana inslag fanns redan bl.a. på bruken och för tjänstefolk - skulle naturligtvis ha varit bekvämare för ämbetsmännen. Hur skatteskulder fördelade sig på olika sociala grupper är svårt att exakt uttala sig om, men allt pekar på att de fattiga utgjorde den stora gruppen. Det finns dock belägg för att ståndspersoner med stora skulder väntade så länge som möjligt med att betala. Ämbetsmännen klagade emellertid mest över tfe fattigas restantier. Detta kan ha berott på en viss ståndssolidaritet. I delkapitlet har tydligt framkommit att restindrivningen skett i flera steg; påminnelser, besök av länsman för betalning, uppteckning av utmätbara föremål, utmätning av lösöre och slutligen försäljning på auktion. Restindrivningen har även delegerats till fjärdingsmän och nämndemän. 5.5.4. Redovisning och balanser - räkenskapens timme för fogden Jag ad interimlagt ad aeta Båd restantier och upbörds-längd. Bör en fogde ej bli befängd Af at sin balance betrakta? Denna klagovisa uppstämmer kronofogde Brvngel i »Kronfogdarne» och många av hans verkliga ämbetsbröder hade säkerligen instämt. Bryngel kopplar ihop balanserna med redovisningen och det är rimligt att börja i den änden. Vissa led i redovisningen har bara gett indirekta spår eftersom handlingarna troligen kastades så fort de blev maktuella. Att häradsskrivaren och hans skrivbiträden hade en tung börda med skrivarbetet genom de täta redovisningarna och de många olika längderna framkommer klart. 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=