137 Trots riksdagens avslag vägrade fögderiers allmoge nu att fullgöra leveranserna. Man uppvaktade landshövding Cederström som naturligt nog avvisade begäran.^'* Därefter tog allmogen i de tre socknarna upp frågan vid sockenstämmor och satte ihop suppliker. Riksdagsman Groth författade en gemensam skrivelse till Kungl. Majt. Man menade att förordningen av 8/1 1748 hade missbrukats, vari omtalas att räntegivarna var skyldiga att leverera räntorna till en plats inomlagsagan »på det landtmannen med många förslor ei må betungas». Indelningshavarna (särskilt en kapten von Krus) hade utnyttjat bestämmelsen till att få bönderna att leverera spannmålen till de övre dalasocknarna som alla var bristområden med högre priser. Vad som är något förvånande är att lösning inte kom till stånd, eftersom markegången låg över 5 dsm/tn. Det verkar som en lokal praxis hade vuxit fram som avvek från regelverket.^^ Allmogen framhöll att von Krus samtidigt hade köpt säd för eget behov från St. Tuna kyrkas vinoch byggningssäd. Han kunde därmed utnyttja böndernas skyldighet för att göra sig en extraförtjänst. Bönderna fann att förfaringssättet stred mot förordningen och att de utsattes för »obillig tunga». Kungl. Majt beslutade 22/3 1771 i enlighet med landshövdingens utlåtandetransporterna hade inte varit för långa och allmogen hade »än mindre [tvingats] ifrån den ena ändan af lagsagan till den andra», von Krus uppköp av kyrkans säd var dessutom helt ovidkommande. Eftersom bönderna brutit mot förbudet att ta upp redan avgjorda frågor, skulle de bötfällas med 10 dsm vardera. Fogden fick det delikata uppdraget att driva in böterna. Någon bötesindrivning komi detta skede emellertid inte till stånd. Bönderna som uppenbarligen fann sig orättvist behandlade gav sig inte. Groth tog upp frågan vid riksdagen under hösten 1771, och fick nu hela ståndet med sig.^^ Ståndet menade att en resolution 1730 rörande Kopparbergs lagsaga hade maximerat transportsträckan till 4 mil och till endast en ort. Man krävde nåd för de bötfällda och att indelningshavarna i fortsättningen endast skulle kunna begära att få sin räntespannmål förd till närmaste köpstad omde inte själva ville disponera den in natura vid bostället. Riksdagen fattade inte något beslut i frågan. Efter att ha hört kammar- och krigskollegierna avslog Kungl. Majt 18/5 1773 allmogens besvär rörande tiondetransporterna. Allt skulle förbli vid beslutet 1771 och böterna skulle nu utkrävas av de bötfällda. Tvisten är intressant ur flera aspekter. Den visar böndernas sätt att argumentera, som främst är positivrättsligt, dvs. de hänvisade framför allt till äldre bestämmelser på området. Men ibland vädjade de direkt till rättvisan - »billigheten». Ett sådant inslag är när de pekade på von Krus köp av kyrkans säd samtidigt somhan låter bönderna leverera till bristorter. Tvisten ger en provkarta på allmogens olika metoder att agera för sina intressen. Man nöjde sig varken med landshövdingens eller med Kungl Majts utslag utan drev frågan ända till riksdagen, dock utan framgång. Under en tid vägrade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=